Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1850, sida 1

— -Nu för hjertat ensam talan, svarade Waldenau ur djupet af sin själ, -men om jag ån hade ingått en förbindelse, som jag ångrat, skulle jag ej handlat annorlunda.— Ni har misstånkt er såstmös sar, yttrade Wejland med en röst, i hvilken låg krånkt stolthet. -Ni har misstånkt honom för att gömma minnet af ett brott på sitt samvete.— Jag har stundom gjort det — jag nekar ej dertill. — Likvål åro dessa misstankar nu för alltid försvunna.— Med ett enda ord skulle jag kunna råttsärdiga mig; men det förbjuder mig icke allenast hederskånslan, utan hvad som ånnu år mera, pligten. Följ mig nu till de mina, ådle, unge man! och vi skola bjuda till att lugna dem.De funno fruntimmerna och Williamson i förmaket. Under en ångestfull våntan hade Svenborg råknat minuterna. En aning hade sagt henne, att hon var åmnet för samtalet och att det var hennes enskilta öde som denna timma stod på spel. — Hådanester mina vånner, yttrade Wejland till de sina, hådanefter år det ingen heder att med oss ega någon beröring. J måsten dela den skymf, man vill kasta öfver