Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1850, sida 1

hålla. Du har sett Stockholm och alla de trashankar, som der vandra omkring i hamnarna, på Munkbron och på Norrbro; du har då också sett en liten smula af Berlin. Der kånner en Svensk i detta afseende igen sig. Det år visserligen genom konstaplar i blå kapprockar med långa kragar, polismåstaredgon och blanka stålsiffror på de svarta hattarna, hvilka dag och natt sedan revolutionen 1848 bevaka gatorna i Berlin och tråffas 1 å 2 på hvarje gata, förhindradt att dessa elåndets, antingen låttjans eller arbetslöshetens barn få tigga; men att båra trasiga klåder, att de se ruskiga och missnöjda ut med sitt lif, kan ingen mensklig myndighet, om ej barmhertighets-anstalter eller arbetsbyråer, förhindra. Nog utaf, de sinnas i mångd dessa revolutionens, genom öfverslödet skapade kandidater. I en portgång hålla de sitt middagsgåstabud omkring en skål potatis med litet bröd, eller också köpa de sig ett stycke skeppsbråd och litet dricka i den nårmaste af de många talrika souterainer, som hår kallas kållare. Efter dem följer i ordningen den talrika skara af sattige handtverkare, hvilka ensamme, utan gesäller eller lärgossar, med hustru och barn sitta för Öppen, åt gatan utslagen dörr och förtjena i närvaro af alla, som gå på gatan, sitt knappa, otillråckliga bråd. Också dessa, ehuru ej i så hög grad, som de förra, åro villiga och snabba verktyg vid utbrottet af en revolution. Sedan kommer det förmögnare borgerskapet ibland handtverkare och köpmån. De vilja sakernas lugna utveckling på ordningens och laglighetens våg. Men som de frukta massan af de utfattige, som hafva intet att förlora, qvåfva de sin båttre menniska, och åro mera böjda för en radikal konservatism, ån för en likabeskaflad liberalism. Högre upp i samhållet har jag ånnu ingen tillförlitlig kunskap och håller derföre inne med att omtala, huru der står till. Jag skulle dock tro, att der år precis som på alla andra stållen: tal pro et contra; mycket medlidande och frihetssvårmeri med orden, men mindre betydligt af båda delarna i handlingen. Den der stora, nedifrån uppåt tryckande floden af fattiga gör, att de sinna för båst att icke öppna damluckorna. Den , svenska höfligheten och artigheten, redan vester om Köpe mhamn förminskad, tager i norra Tyskland med ens en ånda. Man år der som sarmors nattmössa, lika fram och bak. Något rått i såttet alt vara, ligger hos allt, hvad Tyskar heter, men mera trohet möjligen, flit och ihårdighet. Med fruntimmerna gör man ej så många omståndigheter, som hos oss. I sållskapskretsar, som i Sverige skulle anses ganska bildade och fina, röker man zigarr och talar utan att egna minsta uppmårksamhet åt damerna; det år också i dessa samma kretsar öfverallt en sed, att frun i huset eller döttrarne passa upp vid bordet. Det år många gånger verkligen af nöden att blifva presenterad för vårdinnan eller hennes anförvandter; eljest kunde man begå stora misstag i sina tankar om hvad de åro. Så ringa och oansenligt deras yttre ån år, stå de i duglighet, bildning och talanger dock framföre många af våra bildade, som icke i fråmmandes nårvaro skulle vilja eller kunna befatta sig med det minsta af hvad till huset och bordets uppvaktning hörer. ö ö