Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1850, sida 1

XIII. Våren var ovanligt tidig; redan i medlet af Mars hade sjöar och strömdrag blifvit befriade från sitt isbålte, och till herrar bruksegares stora belåtenhet var arbetet i smedjorna åter i full rörelse; men i det hjerta, der oron gåstar, åro de yttre tingen mer eller mindre af föga betydenhet. Sådan var den erfarenhet, som hos brukspatron Wejland dagligen gjorde sig gållande. Med vårens annalkande tycktes hans dystra lynne återkomma, hvartill kanske nu serskilta orsaker åfven bidrogo. Han hade ej misstagit sig, då han trodde, att det nyvåckta hopp, han ingifvit Williamson, och hvilket nåstan i samma minut försvann, som det uppkom, skulle på ynglingens sinne utösva det bittraste inflytande. Huru valda ån de ord voro, i hvilka det af Svenborg nekade svaret lemnades honom, tråffade pilen hka djupt hans hjerta. Att se den, som han så varmt, så högt ålskade med hela sin själ, fåstad vid en annan, var, ehuru kanske ej fullkomligt ovåntadt, en temligen bitter, malörtblandad kalk, ej lått att tömma. Når eller hvar finnes den dödlige. som under sållhetens första berusning ej kånner sig sjettrad under egoismens vålde? äfven vår