verkligen har uppfyllt hvad man af dess förut hafda allmånna yttranden kan tro sig vara beråttigag att fordra. — Man kunde nu mähånda vål medgifva detta, men liklullt hålla före, att det skandinaviska interesset hade svalnat, dels emedan förhoppningarna varit dfverdrifna, dels emedan enskilta andra olyckliga förhållanden, t. ex. de frivilliges behandling af krigsministern, hade inverkat på opinionen. Men skulle ock derigenom hos en del individer hafva uppkommit en ögonblickligt missbelåtenhet, så måste ju likvål detta betraktas såsom varande helt och hållet tillfålligt, så vida nemligen vår framstållning af förhållandena i deras helhet varit rigtig. I motsats dertill kan man åfven anföra sårdeles mycket, hvarigenom Skandinavismen under de tvenne sistförllutna åren blifvit befråmjad. Att vår fria statsförfattning i detta afseende år af stor betydelse, faller genast i ögonen. Den stora mångd personliga bekantskaper, som under kriget stiftats mellan de trenne rikenas oflicerskorhser, och de förhällanden, i hvilka dessa derigenom kommit till hvarandra, åro icke eller af ringa vigt. Ännu vigtigare år utan tvifvel det inflytande, som kriget haft på allmogen. Icke allenast de 5,000 man, som lågo på Fyen, tyckas hafva fattat vålvilja för vårt bondestånd och detta för dem, utan allmogen har Öfver hufvud taget fått ett öomsesidigt begrepp om att Norrmån, Svenskar och Danskar böra vara med och icke mot hvarandra. Detta har i synnerhet sin stora betydelse hvad betråffar Svenskar och Danskar; ty ehuruvål det stundom skulle tyckas som om sympathien vore starkast mellan dessa, och mindre stark i fråga om Norrmånnen, så har dock allmogen både i Norrige och Danmark ganska vål vetat, att dessa begge riken stodo i ett mycket nåra förhållande till hvarandra, hvaremot detta blott i ringare grad varit fallet med bönderne i Sverige. Man skulle tillåfventyrs håremot vilja invånda, att allt detta dock ånnu mera skulle hafva gjort sig gållande, om en förenad hår af de tre naborikenas krigare hade kåmpat tillsammans i ett verkligt fålttåg. Detta år dock en fråga, som icke så lått låter sig besvara; ty antingen nu en så beskaffad hår hade vunnit eller förlorat, så måste det, i följd af hitintills varande förhållanden, mellan dess ohka beståndsdelar hafva utvecklat sig en icke ringa jalousi. Hvad Danskarne betråssar, så hafva de hitintills inlagt alltför liten krigsåra i strider till lands, för att kunna vånta, att deras bistånd blifvit vederbörligen erkåndt och uppskattadt. Om det gått olyckligt, så hade Danskarne fått skulden derföre; och om det åter godt lyckligt, så hade i synnerhet Svenskarne, som ega en så lysande krigshistoria, fåttuppbåra åran för segern, både afvånner och fiender. Det skulle dessutom alltid hafva kommit att heta, att Svenskarne och Norrmånnen hade råddat Danmark, och resultatet håraf hade icke osannolikt alstrat en ömsesidig bitterbet. Innan Danskarne stållde sig i i slagtlinien med de andre, behöfde de en militårisk utmårkelse, för att icke stå tillbaka för sina Stridskamrater, Detta hinder år nu undanröjdt. Utan att på något sått vilja öfvervårdera vår krigföring under de tvenne sistförflutna åren och utan att vilja jemföra det med Carlarnes eller Gustavernes bedrifter.så hafva vi dock i hvarje sall gjort nog sår att ådagalågga, att vi i krigiskt hånseende icke åro ringare, ån andra nationer, och att vi alltså, når vi en gång i förening med våra skandinaviska vånner göra ett fålttåg, åro beråttigade att fordra vår andel i den åra, som vi hoppasatt Norden deraf skall komma att skörda. Ty ehuruvål vi antaga, att ett så beskaffadt fålttåg ånnu icke skulle hafva varit på sin plats, Sä år dock såkert, att, om det en gång komme att i råttan tid ega rum, icke