Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1850, sida 1

hångde öfver kåsösen. Hennes egen råkning med lifvet var afslutad. Nu var det kring en annan, som hennes nårvarande förhoppningar svåfvade. — Middagsstunden var längesedan försluten; men han kom icke, och skymningen hade redan utbredt sina skuggor öfver rummet. Aftonbrasan var tånd, men han syntes ej till; slutligen hörde hon dörren till det yttre rummet hastigt öppnas. Den gamlas hjerta klappade fortare ån vanligt, och med snabba steg skyndade hon den kommande till mötes— Huru år det, Thor? jag år otålig att få veta utslaget. Stillatigande slöt han henne i sina armar. — Hon blir din! utropade glad Wendela. — Ännu innerligare tryckte han henne intill sig och sade med qväfd rörelse: Bistå mig i att tacka Gud! — Nu runno glådjelärarne sakta utför hennes kinder. O, huru skönt kånnes det icke i hjertat att ega åtminstone en varelse på jorden, som så fullt njuter af min sållhet, återtog han. — -Hvar år nu svalget, som skulle åtskilja er frågade hon leende. Vid dessa ord genomfor Waldenau en rysning. Påminn mig icke derom, bad han, men tillade: Rösten i den aldrig förgåtna drömmen sade icke att det var dosslreraåigutan tvårtom: om du får en maka, så blir det hon, och denna ålskliga bild liknade bar