Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1850, sida 1

—————————,—:v-s alltså ganska antagligt, att konung Oscar i striden om Slesvig har gagnat Danmark mest genom att intaga en stållning, i hvilken han så nåra som möjligt slöt sig till Danmark och understödde dess fordringar, utan att dock öfvergifva sin en gång antagna karakter af en medlande makt. Så mycket år åtminstone såkert, att de förenade rikenas upptrådande uti ifrågavarande tvistefråga i ej ringa mån bidragit till att Wrangel om sommaren 1848 utrymde Jutland och sålunda gick miste om de 4 millionerna. Det minst lyckliga, som i detta hånseende egt rum, var såkerligen det, att Svenskarne öfverfördes till Fyen; ty det var just detta öfverförande, som våckte och måste våcka förhoppningar om, att de skulle komma att taga en aktiv del i kriget. Gåckandet af denna förvåntan kunde icke annat ån verka nedslående på begge parterna. Vi hafva i korthet omförmålt konungens och folkrepresentationens deltagande i vårt öde. Hvad betråffar sjelfva nationens, så gifves det en eller annan punkt, som vi anse behöfva en något nårmare granskning. På samma gång som vi Danskar icke hafva kunnät annat ån erkånna våra grannars oss visade deltagande, både i ord och i handling, har man dock i Danmark icke kunnat underlåta att anmårka, dels att åtskilliga svenska tidningar varit mindre välsinnade mot oss, dels att man i Sverige, före slaget vid Fredericia, esomoftast hördes obilligt knotas öfver att vi Danskar ingenting gjorde, utan blott drogo oss tillbaka hvarje gång Tyskarne ryckte fram. Detta knot var, såsom vi nyss antydt, mycket obilligt; ty vi hade svårligen icke kunnat handla mera origtigt, ån om vi vågat ett afgörande slag mot den oss vida örerlägsna tyska styrkan. Men att den i krigstjensten oerfarna mångden yttrade missnöje öfver denna ståndiga retrått, år dock långt ifrån att kunna tagas såsom en brist på deltagande; tvertom bevisar den just motsatsen: det var just samma kånsla, söm mångden hår hemma hos oss sjelf hyste. Långt snarare måste man förundra sig öfver, att så många svenska och norrska tidningar stådse yttrade det vara deras fullkomliga ölvertygelse, att vi hade gjort och framdeles skulle göra vår pligt. I detta förtroende till oss ligger något så vackert, att vi icke kunna underlåta att erkånna det; men alldeles detsamma, ehuru under en annan form, återfinna vi uti det yttrade missnöjet med vårt cunctatoriska krigssått, ty denna missbelåtenhet visar Just, att våra skandinaviska vånner inom sig kånde, att åfven deras åra var med i denna sak, och att den strid, vi förde, icke allenast var vår, utan deras egen. Detta blir i synnerhet tydligt, når man med denna då och då missbelåtna sinnesståmning lemför den slådje, som slaget vid Fredericia våckte — en glådje, som var af alldeles samma beskaffenhet och nåstan lika så varm, som den, hvilken man hår hemma hos oss kånde. Goldschmidt har i sina Billeder fra Norge anfört åtskilliga drag, som visa med hvi ken glådje man der, åfven bland allmogen, emottog underrättelsen om den af oss vunna segern, och den, som straxt efter denna tilldragelse rest i Sverige, hade säkerligen åfven der funnit den omfattad med fullt ut lika mycken vårma och interesse. Den utgjorde nemligen samtalsåmnet icke al