den? På hvilken sida af meningarna skall jag stålla mig? Och denna fråga måste då odilkorligen besvaras, beståmdt, utan tvekan, på grund af båsta förstånd och samvete. Det år för denna frågas skull vi skrifva. — Det år för egoismens låror, för hedendomens, som Reform dragit ut i hårnad. Den synes visserligen understundom upptråda siendtligt emot ett eller annat egoistiskt stråfvande, t. ex. mot tidningen Tiden, mot den konservative, med slera dylika tidningar; men inser icke Reform, att den sjelf, når man går på djupet med frå gar, år deras själsfrånde? På egoism stöder sig ju förkårleken för alla slags privilegier, skräinråttningar, adelskap, prestvålde, byråkrati m. m. Är Reform båttre, ån dessa, så år det dels derigenom, att den icke skrymtar och ser skenhelig ut, dels derigenom att verkligen menniskokårlek blandar sig hemligen, och i trots af alla Reforms protester, i hans verldsåsigter, och sålunda grumlar för honom egoismen. Nej. svarar Reform, , vi bygga icke samhället, på kärleken, broderligheten; vi bygga det på rätleisa (se programmet). Men då frå ga vi: hvad år råttvisa, om icke åtminstone den negativa sidan af kårleksbudet, d. v. s. ålska din nåsta, om icke högre, åtminstone så högt, att du icke vill göra henne något ondt, d. å. något orått. Det blir alltså dervid: egoismens fordran på rått år en inkonseqvens; egoismen undergråfver derigenom sig sjelf. Når egoismen anfaller skråvåsendet, m. m., gör den icke då, lika som afguden Saturnus: den uppåter sina egna barn! Sådant förhällande, sädan inkonseqvens uppenbarar svaghet i grunden för den djupare seende, ity hvart och ett rike, som söndrar sig emot sig sjelft, det varder förödt.Det år kånslan och medvetandet utaf det allmänna behofvet af ljus i mörka frågor, som manat oss, att offentligen upptråda, för att, efter vår lilla förmåga, söka motverka lögnens ande, hvilket allra båst, enligt vår tanka, sker genom att framhålla sjelfva villsarelserna och deras blandning med sanningen, i dagens ljus. Ty det år just denna försåtliga blandning, som för den oerfarne och låttsinnige gör lögnen ålskansvård, och derigenom bedrågeriet möjligt. Men ingenting år farligare för mörkrets rike, ån ljus och klarhet. Når dagens stjerna uppsär på fåstet, skynda nattens soglar att dölja sig i sina klyftor och sitta der helt tysta, medan dagen varar. I motsats mot det vanliga tidningsbruket hafva vi tagit saken religiöst, just emedan den år religids i sjelfva sin grund. Någon fruktar kanhånda, att frihetens id skall lida hårpå; o, nej! frukta icke: solen skiner icke på något friare våsen;, ån en sann kristen; en sann kristens frihet år mycket stor; ja, vål större, ån de fleste menniskor vilja tro, eller ens kunna ana. Men vi vilja icke blod, icke revolution, icke våld! Huru skall då friheten gå fram i verlden? Jo, genom idens egen oblodiga makt. Och det år derföre, som vi alltid, likasom hittills, å ena sidan åmna framhålla den kristliga friketsideen och söka tillvinna den erkånnande till hela dess vidd; vi åmna dristigt och utan förbehåll se sanningen oförskråckt i dess klara å öga, och vi tro osss dermed hafva uttalat den högsta frisinnighet. A andra sidan skola vi icke fordra idtens verkstållighet, idens fulla realisation, genast och på en gång. Sådant vore icke praktiskt, icke utförbart ibland menniskor, sådana de ånnu åro. Alla menniskor åro för dfrigt icke så danade, att de kunna fatta en ide! M. a. o. ett stort antal menniskor kunna nåstan alldeles icke förstå en sak ideelt, eller i less fullkomlighet tånkt; men kunna, det oiktadt, vara i borgerligt hånseende ganska utmårkta praktiska personer. Ännu mera: med sjelfva sanningen förhåller det sig så, att den ildrig genast och på en gång söryttrar hela in nkedom och inneboende hårlighet t, i verkigheten, utan uppgår först i en eller några å menniskors medvetande till allt större klarAWAMMA: —WW—