fö —— —— Skandinavismens nuvarande ställning ). Så långe skandinavismen i politiskt hånseende blott hade fått anvisning på framtiden, var den icke eller bunden at någon beståmd tid, eller af något bestämdt förhållande. Når dess siare och skalder då ofta i bunden och och obunden stil gingo utom det, som kunde våntas af en nårmare framtid, låg det dock derutinnan icke något origtigt eller oberåttigadt, så vida newmligen icke den form, i hvilken deras tankar och åsigter framtrådde, var smaklös eller svulstig. Det var derföre i sin ordning, att man äfven stundom tånkte sig en gemensam kamp mellan frihetens lejon. och tyranniets -örnar-. — Helt annorlunda förhåller det sig dock, når den skandinaviska idgen verkligen gör sig i politiskt hånseende gållanden år då bunden af den tid och de förhållanden, under hvilka den skall verka, och domen öfver dess verksamhet år lika mycket betingad af det afseende, som på dem måste göras. Tånker man sig sålunda, att Sverige och Norrige år 1848 hade blifvit angripne at Ryssland, ochatt Christian VIII då ånnu hade regerat öfver Danmark; tånker man sig vidare, att skandinavismen hade verkat så mycket, att denne konung hade protesterat emot angreppet, hade användt upprigtiga och ifriga bemödanden att på diplomatisk våg söka befråmja nyssnåmnde tvenne rikens intressen: hade förelagt ett krigsgårdsförslag på flera millioner till bestridande afkostnaderna för hårens utrustning, och att detta anslag blifvit ar stånderne beviljadt; föreståller man sig ån vidare, att en del af dessa trupper hade lemnat Danmark och vål icke anfallit Ryssland, men dock gagnat de förenade rikena, bland annat genom att besåtta det omtvistade territoriet med vålsinnade krigare: månne vål då detta verkligen kunde kallas söga eller ingen frukt af skandinarismeni Månne det icke snarare skulle hafva ansetts för något rått mycket, att den kunnat förmå christian VIII och danska stånderna att gå så pass långt? Föreståller man sig nu ån ytterligare, att att alla samfundsklasser i Danmark hade yttrat det lisligaste deltagande för våra anfallna grannar, och att detta deltagande, utom det vårde, som det i sig sjelft egde, åfven hade verkat att betydliga bidrag blifvit sånde till de sårade och fallnes enkor och barn, samt att slere hundrade af landets båsta ungdom hade gått med ut i kriget: kunde vål då detta anses för något ganska obetydligt? Hade det icke långt snarare varit något ensamt i sitt slag? Och skulle vi vål finna dem af våra grannar billiga, hvilka allsicke vill erkånna allt detta; men som till tack både för vår och vår regerings bistånd icke hade något annat svar, ån att de hade våntat något ånnu mera? Skulle man vål hafva varit beråttigad till en dylik förvåntan, af det skål, att talare och skalder, med hela den skandinaviska framtiden för sina blickar och obundne af tid och omståndigheter, hade uttalat en förhoppning och en förvåntan om något annu mera? Vi hafve tånkt oss den håndelse, att Sverige och Norrige skulle hafva blifvit anfallne af Ryssland; i verkligheten år det Danmark, som ) Efter den i Köpenhamn utkommande, af hr kandidat II. G. Schack redigerade tidningen IÖÅS.,