Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1850, sida 1

— -bpet var icke för din, utan för doktor Waldenaus skull som jag fruktade att störa herrarna. — Nu fattade Waldenau båda hennes hånder, som han öfverhöljde med vördnadsfulla kyssar. — Du behöfver icke fråga efter resultatet af vår ösverlåggning, yttrade Wejland med ett vemodigt leende. Hans utseende och åtbörder uttrycka båst det, som mellan oss blifvit afgjordt. Han år en adel ung man — och det var troligen försynens skickelse, som fört deras hjertan tillsammans. — Rörd omsamnade fru Wejland Waldenau, sågande: Ni kan ej förestålla er en mors kånslor, som ser sin dotters öde nåra att afgöras. Vårda hennes lycka, hennes frid, som hennes båsta skatt.— Var såker att jag kånner hela vardet af denna dyrbara gåfva, genmälte Waldenau hånryckt, eoch genom ett högre bistånd, förenadt med den djupa kårlek, som lefver i mitt bröst, skall det blifva mitt varmaste, oaflåtligaste bemådande, och mitt lifs skönaste, högsta syftemål att motsvara både hennes och hennes föråldrars förtroende!Wendela satt i sin lilla sångkammare och håftade stundom ögonen på pendylen, som