Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1850, sida 1

————— — — blifvit angripet af Tyskland: men för öfrigt åro förhållandena i allt våsendtligt fullkomligt lika. Vi vilje för att bevisa denna vår sats något nårmare utveckla de skål, på hvilka den grundar sig. Sverige och Norrige befinna sig i konstitutionelt hånseende på samma punkt som före år 1848. Når sålunda dessa rikens folkrepresentanter utan invåndning beviljade de anslag, som konungen begårde, så år detta, åtminstone hvad Sverige betråffar, etticke obetydligt bevis på, hura allmån den Önskan var att uträtta något i Danmarks interesse, och ett ånnu vida kraftfullare bevis, ån om våra förra stånder hade lemnat ett så beskaffadt samtycke. Den svenska representationen år nemligen i sin sammansåttning otvifvelaktigt mera aristokratisk och konservativ, ån våra förra stånder voro; den kunde söljakteligen ej hafva gått in på konung Oscars proposition, om den ej från allmånna opinionens sida hage erhållit en stark impuls dertill. Både Svenskarne och Norrmånnen åro för öfrigt folk, hvilka, såsom det ock bör vara, icke YJåttsinnigt bortkasta millioner riksdaler. Den svensk-norrske konangen år icke eller den man, som låttsinnigt går krigiska demonstrationer; tvertom liknar han uti icke ringa mån Christian VIII i försigtighet och måste såkerligen åfven hafva emottagit en ganska stark impuls af allmånna opinionen innan fråga kunde uppstå om att utrusta armåben för att föra den utom rikets grånsor. Man har för öfrigt både hår (i Danmark) och i Norrige ofta yttrat missnöje öfver, att konung Oscar icke gick mera energiskt till våga i den danska frågan. Ståndigt och jemnt hörde man bland Svenskarne utropet: Ack, om vi nu hade en Carl XII!Äfven med fullt erkånnande af, att Carl XII i medlet af det 19:de århundradet icke kunde hafva varit samme Carl XII, som i början af det 18:de, kan man dock ej heller neka, att en dristig svensk konung, år 1848, då Ryssland förhöll sig stilla, icke osannolikt hade i sin makt att blifva thronföljare i Danmark, om han med alla krafter hade tagit dess parti. Så till vida, som detta skulle hafva medfört en förening af de tre nordiska rikena, måste de, som hylla en så beskasflad förening, hafva sina stora skål att beklaga, det konung Oscar icke de gången var Carl XII.Vi medgifva åfven, att ett så beskaffadt energiskt upptrådande efter all sannolikhet skulle hafva utöfvat ett stort och vålgörande inslytande på Sverige, emedan det till alla delar hade dfverensståmt med Svenskarnes public spirit och den ridderlighet, som måhånda år deras vackraste sida. Mera tvifvel underkastadt år det deremot, huruvida en dylik fullståndig allians med Danmark hade funnit genklang i Norrige, och allramest tvifvelaktigt år, huruvida Danmark i sin strid med Tyskland hade skördat några stora fördelar af densamma. Man får ju dock icke öfvervärdera storheten af den hjelp, som Sverige och Norrige kunnat sånda Danmark; den hade svårligen kunnat öfverstiga 30—40,000 man, och i en strid mot Tyskland betydde, i materielt hånseende, detta tillskott icke så utomordentlig! mycket, så vida nemligen Tyskarne på full allvar hade velat vara -eniges, och dertill hade måhånda de förenade rikenas upptrådand i stridsfrågan just nödgadt desamme. Det ål