Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 mars 1850, sida 1

lenast bland de bildade och i ståderna, utan åfven på alla gåstgifvaregärdar, och den mångd granlåter, med hvilka de danskes bedrifter utsmyckades, ådagalade tydligt och klart, att man hade mycket större lust att lågga till, ån att taga något från desamma: Esomoftast hörde man då såsom slut-strofer yttranden, som t. ex. detta: Ja der skulle Svensken hafva varit med och Carl XII varit anförare, eller ock Carl Johan!— Ja, tillade då stundom en i historien något mera bevandrad talare, veller Baner, eller Stenbocken. Ta mej tusan om någon enda Tysk då skulle ha kommit hem!— Karakteristiskt år åfven, huruledes enahanda smådrag, som man hår hemma hörde, att underråttelsen om segern hade framkallat, eller om såttet, hvarpå den blef emottagen, nåstan helt och hållet oföråndradt egde rum i Sverige. En tilldragelse antyder tillochmed ett ånnu större och lifligare interesse. Förloppet år följande: En person hade långe plågats af frossan, som regelbundet åfverföll honom hvarannan dag straxt efter att han hade vaknat. En vacker morgon i Juli månad, då det var patientens svåra dag, störtar hans uppassare plötsligt in i rummet och våcker honom med beråttelsen om, att Danskarne hade slagit Tyskarne vid Fredericia, tagit flera tusen fångar jemte ett stort antal kanoner, samt helt och hållet upprisvit belägringshåären. Vid att höra detta glömde den sjuke frossan så fullkomligt, -att åfven den glömde honom och infann sig från den stunden icke mera. Om nu verkligen slaget vid Fredericia varit orsak och frossans försvinnande en verkan af detsamma, vilja vi ej afgöra; men, såsom det heter i Barselstuen af Holberg, sä mycket år såkert att febern lemnade honoms. CFortsåttes.) . ——