Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1850, sida 1

Man och hustru måttes snart i deras gemensamma rum. — Morgonen af mitt lif, började Wejland, var lugn och klar; men mot aftonen blef det allt mera stormigt, och den lilla, ljusa strimma, som just nu tittade fram, drog sig genast tillbaka i ett mold. — Hustrun vånde sig bort och gret. — Hvarföre gråter du?frågade Wejland allvarsamt. Tror du att jag vill utöfva en despotisk makt öfver mitt barn?— , nej.— -Hvad år då orsaken till dina tärar?— Och, det frågar du, når jag ser dig så orolig. ...— Gunilda! nu år du ej upprigtig. Nägot annat år det, som i denna stund trycker dig.— -J månner, når åren 1 råttvisa emot oss. En hemlighet har du i många år för mig fördolt, och jag, jag får ej ega en tanke, som du ej fordrar att jag för dig skall uppenbara., — Tro mig båsta Gunilda, svarade han och slöt henne ömt i sin famn, att jag försakar mycket genom den tystnad, som jag äfven uti ifrågavarande fall mot dig måste iakttaga; men dina misstankar i anseende till mig,