Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1850, sida 1

EE TERASS Se FC——— — grund och hvartill den skall, under bibehållande derjemte af individualiteten, återkomma medelst kårleken, som år fullkomlighetens band,, med det tillågg likvål, att det ideala målet näppeligen hinnes på jorden utan endast lyser såsom en himmelsk stjerna, såsom nordstjernan lyser sjömannen: han hinner henne icke, men han styr efter henne. Vi hafva derföre tillika yrkat, att i hvarje nu icke förgåta det praktiska, det vill såga: det utförbara, och sålunda med beståmda och såkra steg nårma sig målet, om ån på afstånd. Hårom yttrar nu Reform: Det år blott en ny uppslagsånda af kristendomen, hvilken (mårk vål!) icke skänker saligheten förr, ån efter döden-. Nej — såger Reform — vvet man ett mål, måste man ock vilja hinna till det (mårk vål: Reform menar: hår på jorden). Verlden nöjer sig icke långre med fromma Onskningar. Och dessutom år kommunismens omsjliglietnemligen hår på Jorden) vlängesedan bevisad-, m. m. Reform förstår sledes ej hvad det ideala målet har att betyda, hvad vigt det har, såsom mensklighetens ledstjerna i natten. Ej underligt således, att han icke heller förstår kristendomen, som tik en våsendtlig del år ett tal om det ideala, det fullkomliga, det himmelska. Att tro på Kristus år nemligen, bland mycket annat godt, att tro på den bfversinliga id6en, på det himmelska idealet. Reform tror blott på det timliga. Den vill ha allt i detta åndeliga lifvet, och ingenting der bortom. Den tror sig vara rik med sin blotta timlighet, hafva nog och behöfva intet, och vet icke, att han, år elåndig och jemmerlig, fattig, blind och naken. Är det icke med Reform — och alla hans själs-frånder — såsom med musikhataren: denne påstår, att musiken år idel tillgjordhet, ett blott kling-klang, emedan han icke förnimmer någon njutning dervid; han nekar tonernas renhet, harmoni och makt; han nekar melodiernas ids, emedan han år så sattig, att han icke har öra för en musikalisk uppenbarelse. Så nekar ock Reform himmelen — emedan den icke har något sinne för densamma. Vi minnas någon jurist, som en gång klandrade de kristne presterne för det, att de alltjemt yrkade det ideala budet: ålska din nåsta såsom dig sjelf.. Det år en skyhög galenskap, sade han. Ingen menniska kan åstadkomma något dylikt. Presterne sjelfva åro med sin lefnad en parodi på detta bud. Nej, fordra måttligt, sade han; staka uten viss beståmd gråns, som det år måjligt för menniskor att hinna, så skall något vara vunnet; då handlar presten såsom en praktisk man. — Nå, når nu denna gråns af menniskorna år hunnen, hvad är då att göra? frägade vi. Så flytta målet sram, litet i sender, sade han. Ja rått; så år den praktiska gången af saken; så hafva samhållets lagböcker tillkommit, den ena efter den andra: så efterträddes Kristoffers lagbok af den fullkomligare konung Fredriks; och nu gå vi och vånta på. den ånnu fullkomligare konung Oscars, af hvilka lagböcker den ena ester den andra mer och mer utstråckt kåärleksbudet, t. ex. i straffbalken. Men hvem undrar, om den rikare begåfvade menniskan omsider otåligt frågar: Hvar år då yttersta grånsen? Når tar det slut med dessa ståndigt mera utvidgade fordringar? Hårpå svaras nu: yttersta grånsen ar det kristliga ide—n—I —— ii