Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1850, sida 1

kan förstålla mig. Nog af; med undergifvenhet lågger jag mitt öde i edra hånder. Gören med mig, som eder tåckes, men om J ej viljen skånka mig till honom, så skiljen mig aldrig från eder sida! Det blir min bön först och sist. Man vill behålla mig hår: men jag långtar outsågligt till mitt hem! Mitt hjerta klappar så oroligt; pennan faller mig ur handen. Farvål du goda, ålskade fader! Måtte jag snart få försåkra dig och eder alla, om min varma, oförånderliga kårlek och tillgisvenhet. Till min sista suck pappas lydiga Srenborg.Brefvet föll ur Wejlands land. Det ena vecket efter det andra sammandrog sig på hans panna. — -ÅÄter en förhoppning sjunken! utropade han. — Nu intrådde Waldenau, och vid den blick, som mötte denne, tog han ovilkorligt ett steg tillbaka; men efter några minuters besinning trådde han nårmare, och med den frimodighet, som tillhörde hans karakter yttrade han: -Uttrycket i herr brukspatronens ansigte bådar icke något godt; men huru domen ån må falla, så förkunna den snart.— I afton kan jag ingenting såga er; men återkom i morgon... — Thor bugade sig och lemnade rummet.