Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1850, sida 1

Några timmar sednare satt Jonas i sina föråldrars sångkammare. — yJag kan bli arg, som en retad björn: den qvacksalfvaren, den doktor Hjelpls — så år råtta namnet — kommer och inkråktar den plats, jag skulle haft vid hennes sida.— Fatalt var det, svarade modern, -men låtsa du, kåre Jonas, om ingenting! Nins du vår öfverenskommelse ?— yJag skall icke se åt henne en gång,svarade den unge mannen i vredesmode. Den första baldagen hade åndtligen ingått. I den rikt upplysta salen intrådde den stolta bergsrådinnan, beledsagad af sina trenne flickor. Allas blickar rigtades på Svenborg. En chair florsklådning omslåt hennes fina, vackra vext, och det svarta, glånsande, vål ordnade håret, saknade all prydnad. Skyndsamt nedsatte hon sig på ena långsidan mellan sin tant och Jeannette, och knappast hade hon upplyft sina ågon, förrån de möttes af Thor Waldenaus och en ung officers, hvilka stodo på kort afstånd från henne. Begge nårmade sig nu den plats, som hon intagit, och Thor presenterade: Mamsell Wejland; min kusin, löjtnant Waldenau.