vara hans förste generaladjutant grefve Gränne — för att hindra verkstållandet af de redan uttalade dödsdomarne. Komorns besåttning trodde sig nu, genom kapitulation, kunna utverka, icke blott att landet skulle återerbålla fred, utan åfven att undantagstillståndet skulle upphöra och fångelsernas portar Öppna sig. Ingen anade att kapitulationsunderhandlingarne af Ers Exc. bedrefvos så ifrigt, blott på det att de långesedan beslutna blodsdomarne öfver de åt Jöden bestämda fosterlandsvånnerna sedan måtte kunna verkstållas ostraffadt och ohåmnadt. Dessa handlingar förbigär jag med tystnad; allmånna opinionen har kraftigt nog uttalat sig, och historien skall asgöra, huruvidt ni genom exekutionerna i Arad och Pesth tjenat er kejsares och österrikiska monarkiens interesse. Men jag måste höja min röst för dem, som förlitat sig på ert hedersord och underskrift, samt nu åro bedragna. Det år min pligt att göra er uppmårksam på hvarje krånkning af kapitulationen, hvars original-akt befinner sig i mina hånder, samt att på det strängaste yrka iakttagande af dess vilkor, — vilkor som redan på ett nedrigt sått blifvit brutna i följande punkter: De af Komorns besåttning, hvilka, efter den dem medgifna obetingade amnestien, ville lemna sitt fosterland, erhöllo icke fullståndiga pass, utan tvångspass, stållda på Amerika, blott med preussiska gesandtskapets visering och dertill försedda med det uttryckliga förbehåll, att de afresande aldrig finge återvånda. Dessa pass utdelades först 8 dagar efter kapitulationen, således på en tid, då ingen reklamation vidare var möjlig; förut, innan Komorn öfverlemnades, blefvo de, som anmålde sig vilja Tesa ur landet, blott tillfrågade om målet för sin resa, och deras namn antecknades utan invåndningar, till erhållande af nådiga pass till angifvet ställe, af grefve Nobili, som dertill från Österrikisk sida blifvit beordrad. Herrarne Csapo och Borus, likasom Rottkay och andra, kastades, efter kapitulationen, i fångelse; Bang gya, och Hamvasy, som erhållit pass till utlandet, åro i Pesther-Zeitungför den 3:dje Januari, säsom anklagade för högförråderi och befintliga på slyktis fot, uppfordrade att inom 90 dagar instålla sig för krigsråtten. Alla dessa herrar hade, enligt kapitulationens ordalydelse, erhållit oinskränkt amnesti. Men ännu mycket allmånnare äro klagomälen att i detta ögonblick samtliga honveds, husarer och det öfriga till besåttningen hörande manskapet med våld instickas i de österrikiska regementerna, i trots af ordalydelsen i I:sta artikeln af kapitulationen, enligt hvilken alla till besåttningen i Komorn hörande personer utan undantag aftackades till sina hemorter med frihet till sina personer. Öfverensståmmande beråttelser och tidningsartiklar lemna intet tvifvel öfrigt om klagomålens befogenhet. Ers Exc. torde erinra sig, att denna punkt utgjorde en hufvudsvårighet vid kapitulationsunderhandlingarne, enår ni visserligen ingick på honvedstruppernes obetingade altackande såsom en naturlig följd af det tydliga uttrycket: fritt aftäg för garnisonen, men fordrade råttighet att åter-enrollera de förra linieoch husar-regementerna, till hvilken fordran vi icke kunde gifva vårt samtycke, samt att ni slutligen gaf med er åfven i denna punkt. Men att hvarken besättningen eller ens ni då menade ett blott temporärt hemförlofvande bevisas båst deraf, att man, på er framställning och i nårvaro af generalerna furst Coloredo, Durick, Parko och andra, med lockande löften sökte öfvertala det förra regementet Wirtemberg-husarerna att äterintråda i österrikiska arm6en, samt af den harm, dessa herrar förrådde, når ingen enda man befanns villig dertill. Då kapitulationens mening år så tydlig, likasom de sedan utfårdade såkerhetspassen, som —— LLA — Ger Ole Bull konsert infåll Svanharo y