Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1850, sida 2

varf nybyggas, att de blifvit beråttigade att, sedan tartyget kommit i fullfårdigt skick och sådant inför E. K. M:s generaltullstyrelse styrkt blifvit, få, uppå tillika der skeende anmålan, tillgodonjuta 50 i stållet för derförut faststållde 25 procents restitution å å belöpande tullumgålder för de skeppsförnådenheter, dem eganden, genom behöriga intyg, visar hafva varit till fartygets tackling och utredning anvånda, och för sådant åndamål från utrikes ort införda. Det vore visserligen obilligt, att icke erkånna den låttnad för skeppsbyggeriets fortgång, som sålunda blifvit svenske skeppsredare förunnad, i synnerhet om de, för tillgodonjutande af den lågre tullafgiften å skeppsinventarier föreskrifna vilkor, icke vore af den beskaffenhet, att verkligheten deraf ej utan betydlig svårighet och omvåg kan ådagalåggas; men då uti åberopade s af tulltaxeunderråttelserne det stadgande ånnu qvarstår, att når skeppsförnödenheter införas till riket, för att anvåndas till fartyg, hvilka för utlåndsk råkning å svenska skeppsvarf byggas och såsom nya till utlånning försåljas, de för slike förnödenheter bestämda införsel, afgister, vid det nybyggda fartygets utklarering, blifva, med afdrag af ett, nederlagsrekognitionsafgiften motsvarande belopp, egaren restituerade, tveka vi ej uttala den öfvertygelse, att frånkånnandet af enhanda förmån äfven för fartyg, som af svenske skeppsredare för eget begagnande byggas, icke skåligen kan med råttvisa och billighet stå tillsammans. Medgifvas måste vål, att afsigten med den beviljade tullrestitutionen för inventarier till fartyg, hvilka för utlåndsk råkning hår i riket byggas, eller såsom nya till utlånning försåljas, varit att befordra skeppsbyggeriets uppkomst och förkofran vid svenska skeppsvarf; men utom det att det dertill anvånda medlet i ganska ringa mån torde till det åsyftade åndamålet hafva bidragit; bör vål hårvid med allt skål i nådigt betraktande tagas, huruvida det i nationalekonomiskt hånseende kan för rikets sannskyldiga nytta vara af större fördel, att fartyg inom riket byggas för utlåndsk mans eller för svenska skeppsredares egen råkning. Vi draga hårvid icke i betånkande att tillerkånna ett vida ösvervågande företråde åt vigten af svenska handelsflottans förökande, framför fördelarne af fartygs byggnad för utlåndsk råkning. Naturen af vårt rikes låge, och beskaffenheten af de hufvudsakliga produkter, vi hafva att till utlandet exportera, måste vara de mest talande bevis på det hågst vigtiga afseende, som obestrideligen bör lemnas åt svenska skeppsrederiets förkofran, så vål i ekonomiskt som politiskt afseende. Nedslående har det derföre varit, att, under en lång följd af år, se våra hamnar snart sagdt öfversvåmmade af ett årligen sig förökande antal norrska fartyg, som utföra våra betydliga produkter, och derigenom berösva inhemske skeppsredare de fraktförtjenster, som dem med råtta borde tillkomma. Också torde egentliga orsaken till måjligheten för norrska fartyg att, vid fraktfart från Sverige företrådesvis kunna framför våra egna fartyg anvåndas, såkrast återfinnas i de förmåner, norrska rederierne åtnjuta, genom de i deras tullförfattningar gållande tullbeståmmelser å de förnödenheter, hvilka för så vål nybyggde som åldre fartygs utredning åro erforderlige, och hvarigenom de, utrustade för vida lindrigare kostnad, ån svenska fartyg, draga lågre rånta och assuranspremier, ån desse, samt följaktligen åfven kunna segla för billigare frakter. Med största skål synes oss derföre den grundsatsen böra hyllas, att för befråmjande af svenska skeppsrederiet, andra nåringsyrkens enskildta interessen måste gifva vika. Om ock den varsamhet, hvarmed en vis regering i berörde hånseende hitintills tillvågagått, ej må klandras, måste dock sanningen af prohibitiva författningars skadlighet för nåringarnes uppkomst förr eller sednare åfven hos oss göra