Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 februari 1850, sida 2

mig sörmårka, bår syster Spenbors namnet och Beata gör gagnet, både för sina och hennes fjorton dagar.— Men, pappa, inföll Jonas, pappa år ju rigtigt oartig mot Svenborg. Har pappa vål någonsin kommit underfund med, (han höjde rösten) att hon ett enda hårsmån afvikit från sanningen?— -Tack, Jonas, sade Svenborg, öppet och hjertligt. -Du år god, som tar mitt försvar. Jag kan visst icke på något sått måta mig med Heata, tillade hon med ett lått missnöje; -men icke år jag till den grad oduglig, som farbror synes tro. — AÅh, bevars, jag menar icke så illa. — visst såtter jag bra mycket värde på en qvinna, som sjelf kan såtta upp sina våfvar och laga sin mat: men om detta brister, så ursåktar jag det åfven — om hon år rik; men år hon fattig, då må bödeln anamma henne, om hon lemnar sitt hus åt lejda hånder. — Du, min vackra systerdottar, har råttighet att göra, huru du vill, ty för din fågring och dina pengars skull förlåter jag gerna, att du heldre låser romaner och spelar fortepiano, ån kokar gråt och stufvar potatis. — -Jag försåkrar morbror,genmålte Svenborg småleende, att jag kan båda delarna.