Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 februari 1850, sida 1

2—— ryska folket såga om mån, som låna ut sina penningar för att såtta kejsaren i stånd att bibehålla sitt tyranniska vålde dfver sina trålar. Jag såger att det skall vågra erkånna skulden. (Hör, hör, och bravorop,) Och erinra er, att denna vana af mera civiliserade stater att utlåna penningar till barbariska styrelser år ett vigtigt medel att förlånga deras tyranni. Det gixer dem makt att styra på ett sått, som de icke skulle försöka, om de berodde af sitt eget folks resurser. Och tror ni icke att massorna i östern skola inse detta förhällande? Skola de icke fråga er med hvad rått ni utlånar era penningar till en oansvarig despot, för att såtta honom i stånd att förlånga deras slafveri? Hvad svar kan ni gifva dem? (Hör, hör.) Jo, vi få 5 för våra pengar. (Mycken munterhet.) Men det sinnes en annan svårighet, hvilken jag önskar, att de, som utlåna sina penningar till ryska styrelsen, må lågga mårke till. Hittills har det varit en slags löslig förmodan, att om styrelser underlåta att betala sina skulder till engelska kreditorer, vår regering skall anvånda sin makt för att tvinga vederbörande till betalning. Det har varit en brefvexling emellan i denna fråga interesserade personer och lord Palmerston, och den ådle lorden, ehuru asböjande en emellankomst, har likvål förbehållit sig myndighet att mellankomma om han ansåg det för låmpligt. (Hår, hör.) Nu såger jag dem, som utlåna sina penningar till ryska styrelsen, med den tanken att de kunna gora vår regering till indrifvare af deras fordringar, att vi hafva tillråcklig makt att förhindra dem från att göra vår utrikesminister till exekutionsbetjent. (Mycken munterhet och skratt.) Jag varnar dem, som utlåna sina. penningar till dessa bankruttmåssiga styrelser, vare sig i Europa eller annorstådes, att vi, de skattdragande i detta land, hafva makt att förhindra vår styrelse från att, på dessa länkråmares begåran, sånda sörlogsfartyg eller åfven diplomater att utkråfva deras penningar. (Hör, hör.) Tvårtom, tror jag, att om något sådant skulle intråffa — och såkerligen skola många i detta rum lefva för att se, att icke en enda fyrk af detta ryska lån skall betalas — att man allmånt skulle glådja sig åt förlusten af penningarne, icke af illvilja emot de olycklige innehafvarne af obligationerne, utan i den tron, att det år -en råttvis vedergållning, och skall tjena till en varning, emot slika transaktioner i framtiden. (Bravorop.) Det finnes en annan osåkerhet, som jag önskar utpeka för innehafvarne af dessa lån. Ingen kan neka, att en åndring föregår i opinionen betråffande dessa fråmmande lån; ingen kan neka,att vi inskrånkt deras försvarare till defensiven, och , att de på grund af statsekonomi, erfarenhet och råttvisa, småningom förlora fåltet i allmånna opinionen. Det år endast 6 månaders verk. Vi hafva blott börjat vårt verk. (Hör, hår.) Men år det ej klart, att, i den mån denna opinion tilltager i styrka och svårigheten att få lån i detta land blir större, utsigterna att bekomma råntan å redan verkstållda lån skola minskas? Låt det bara en gång blifva bekant, att inga lån mera fås, och alla skola snart vågra att betala. (Höga bravorop.) Sedan 1815 hafva Europas regeringar lånat mera penningar, ån de betalt rånta till sina kreditorer. Den beh UÄUUUU