Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 februari 1850, sida 1

Några ord om svenska tidningspressen. Med anledning af de vinkar, som från åtskilliga håll fsörnimmas om inskrånkning i tryckfriheten eller rättare om att göra all fri yttranderått omöjlig, torde det icke vara ur vågen, att åfven vi fålla ett ord derösver. Genom hela vår konservativa press går ett vanvett, det vål aldrig något lands press ånnu erbjudit, som öfver hvarje minsta ord om folk och folkfrihet ropar sitt: korsfåst! korsfåst! Det finnes vål knappast någon, som, om han icke varit alltför mycket fångad af enskilda interessen, icke kånt sig sårad, då han hört dessa fåniga rop på lagens mellankomst, då några af den frisinnade pressens organer vågat fålla ett uttryck, som i någon mån stått i strid med deras egna tånkesått. Vi hafva icke sagt för mycket, då vi kallat detta vanvett, ty man kan vål svårligen tånka sig någon menniska med sundt förnuft; som kan tro, att det nårvarande, med alla dess i ögonen sallande brister, skall i evighet sinnas till. Det tarsvas således föråndringar. Huru komma till insigt deraf, om icke just derigenom att hvar och en, som ännu eger någon sanningskårlek qvar, så i tal som skrift uppvisar dessa brister? Har nu någon organ upptrådt, som gjort till sitt mål, att förfåkta folkets rått, huru bedömes den af detta parti? De hafva icke nog kraftfulla uttryck för att afmåla detta mönster, som de tycka; de anvånda hån, förtal, bedrågeri, skandaler af hvarje slag, för