na konspiration, hvars ledare nu blöda under den kejserliga håmndens gissel. Själen i sammansvårjningen tyckes titulårrådet Nikolas Kaschkin, en ånnu helt ung man, hafva varit. Såld af en utaf dessa talrika lyssnare, som ryska polisen underhåller, blef Kaschkin arresterad, och förd till kejsarens kabinett. Kejsaren, heter det i brefvet, emottog honom mildt och nedlåtande. Ni år ung, Kaschkin, det år en ursåkt, men ni har en ånnu båttrer, sade kejsaren; det anar mig nemligen, att ni tog politiken endast till förevåndning, och att er egentliga assigt var att tillfredsställa det håmndbegår, som insifvits er af det i edra ögon orättvisa straff, hvilket er far måste lida. Den makt, som förde honom till Siberien, kunde icke vara laglig i en god sons ögon; ni ser, att jag fullkomligt uppfattat halten af den obetånksamma vrede, som gifvit er i mina hånder. Också vill jag icke begagna mig af den fruktansvårda rått, jag har öfver er; om derför er ånger afpressar er de bekånnelser, som kunna utverka en fullståndig tillgift ... om ni upptåcker sammansvårjningens detaljer och namnen på edra medbrottsliga, kan allt ånnu glömmas. Er framtid skall ej krossas, er frihet skall ätergifvas er. .. Sir-, asbröt Kaschkin, gå icke långre, och framförallt, ätervånd från er villfarelse. Det var icke håmndbegår, som ingaf mig tanken att göra slut på ert vålde. Inom min slågt betraktas min fars bestraffning såsom en åra för familjen. För min del tror jag mig icke kunna öka den glans, som min fars Ode spridt kring namnet Kaschkin, om icke — mårk det noga -— genom att bidraga till tillintetgörandet af er ras och ert förnedrande vålde. sä Flere herrar af kejsarens omgifning voro närvarande, når det yttrades; de afbröto Kaschkin med ett utrop af fasa; vare sig verklig el ler låtsad. Kejsaren anstrångde sig, för att bibehålla hela sin köld. Denne yngling-, sade han, -år vansinnig. Han förtjenar icke fångelset, utan därhuset.Kaschkin blef verkligen inspårrad i ett dårhus. Sådane -vansinnigas, som Kaschkin, finnas dock ånnu i Ryssland och hafva sedan lång tid tillbaka alltemellanåt gifvit sin tillvaro tillkånna. Vi behöfva blott erinra om den Muravieffska sammansvårjningen år 1825. Bland dem, som straffades såsom delaktiga i denna, visade sig flera verkliga hjeltekarakterer. En del af konspiratörerna hångdes — som man vet, hafva dödsstrassen långe varit afskaffade i Ryssland, men för en sjelfherrskare gåller ingen lag — och bland dem Tysken Pesthel och Ryssen Rylejeff, den förre filosof och sceptiker, den sednare religiös och med den böjelse för mysticism, hvilken så ofta utgör grunddraget i Ryssens karakter. Ånkomna till afråttsplatsen, hångdes de i samma galge. Bödeln, för hvilken en sådan exekution var nägot ovanligt, hade imellertid icke tråssat sina onstalter rigtigt vål; båda repen brusto nåstan i samma ögonblick. Fördömda land, der man icke ens förstär att hånga folk! skämtade Pesthel. Lofvad vare Gud! suckade Rylejeft andåktigt ... jag får då då två gånger för vår heliga sak!Martyrerna för Rysslands frihet äro flera, ån vi ana. Intet år går förbi, utan att fosterlandsålskande mån, som uppoffrat sig i hopp att kunna tillintetgöra det blyok, som hvilar öfver 60 millioner af jordens innebyggare, skickas att då i de siberiska bergverkens förpestade grufvor. Sammansärjning år i Ryssland det enda medlet att kunna ästadkomma en förändring, ty folket år för rått för revolutionen, och utsigterna för en sådan att lyckas. nåstan inga. De många fruktlösa, i blod qväfda försöken afskråcka dock icke ifrån nya och något måste förr eller sednare lyckas. Kejsaren spårrar och befåstar sina srånsor, men mot tidsandan skydda icke karantäner. Tyst men oemotståndligt gör den