Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1850, sida 1

osantliga jåttekropp i allt trångre och trångre ringar den urgamla folkfrihetens sköna länder i Norden, der så många vises, hjeltars och barders vagga stått, — lånder, för hvilka de lefvat och dött, deras kårleks, bragders, sångers och grafvars land. Om jordlifvets minnen följa eder till salighetens sköna boningar, der allt år ljus och kärlek, så höjen ånnu inför Konungars konung en bön för Skandinavien! Ehuru den ofvan antydda faran för den skandinaviska Norden icke år en chimer, eller en uppjagad fantasis mörka foster, utan en af flera samtida företeelser förebådad verklighet, bör detta likvål icke nedslå modet, eller våcka hopplöshet och misströstan hos något på tidens tecken aktgifvande sinne. De rörelser, som nu sednast skakat den gamla verldens samhållen i sina grundvalar, har en djupare orsak, ån man i allmånhet anar, och sastån för det nårvarande ståsjad på ytan, arbetar den dock på djupet, och kan, likasom ett jordskalf, hvilket på några ögonblick föråndrar jordens yta, med låtthet omgestalta åfven de största vålden på jorden. Om man måste antaga, att orsakerna till den nuvarande tidens oro gå långt tillbaka i de förflutna seklernas skymning, under hvilken försynen så småningom underhjelpt menniskoslågtets framåtskridande till det dunkelt anade målet: folkens pånyttfödelse och förening genom broderlighetens band; så följer ock deraf, att denna af andeliga krafter åstadkomna utveckling till sina följder vål kan förtryckas af yttre våld och hejdas under sin kamp med det onda i verlden; men aldrig helt och hållet ölyervinnas, eller illintetgörasAtt menniskoslägtet befinner sig i ett framåtgående uti en ganska mårkbar grad, det låra vi af historien. Jemförom till erempel franska folkets förhållande under revolutionerna 1793, 1830 och 1848! Med de blodiga minnena af den första revolutionen och af terrorismens dagar, begagnade franska folket med sann moderation sina segrar under de tvenne sednare katastroferna, oaktadt de strömmar af blod, segrarne kostade detsamma. Utan att håmnas på de styrelser eller byråkater, som genom sin ensidighet och egoism framkallat dessa våldsamma rörelser, såg man tillochmed den provisoriska regeringen i Frankrike, eldad af en högsinnad anda och aktning för olyckan, utnåmna kommissarier, som utsåndes på alla vågar, för att bistå och beskydda den fallna dynastiens flykt från sitt fådernesland. Icke heller låt folket i Wien och Berlin vanhedra sig genom förföljelse och håmndbegår emot de dfvervunne, den tid det ågde makten i sina hånder, och för dess vapen föllo ej flera offer, ån de, som den mördande barrikadstridens och sjelfsörsvarets hårda nödvåndighetmedtog. Tillochmed då folket i Berlin, hvilket, godtroget lyssnande till hvarje försonings-ord, nedsköts under den hvita fanans skygd, Ågde det hjerta att förlåta och glömma äfven denna trolöshetSå handlade demokratien. Det reaktionåra partiet deremot, såger en tysk tidning, anullerar föredragen, bryter löftena, krossar grandlagarne, förtrampar brodden efter det utsåde, folken fuktat med sitt blod. Genom sin öfverdrift, hårdhet och håmndlystnad, och sina ståndigt fornyade blodsdomar, har reaktionen illa belönat demokratiens visade humanitet, och derjemte lemnat ett högst vådligt exempel, om återgångs-partiet i sin blinda iver ån en gång frammanar revolutionen. Då blir den sista villan vårre, ån den första. Anande, att verldshåndelsernas gång till en stor del betingas af andeliga orsaker, har man börjat att icke endast från social och politisk, utan ock från religiös synpunkt, betrakta tidens stora tilldragelser. Redan vid kristendomens första början förutsade dess gudomlige stiftare, då han för sina lårjungar, under förebilder, talade om sin andra ankomst i verlden, att densamma skulle förebådas af sållsamma naturhåndelser och tecken i solen, månan och stjernorna. Då det ofta behagade Frålsaren att i liknelser framstålla sitt tal, och dessa då alltid inom sig inneslöto en högre, andelig mening, måste de åfven andeligen förstås och fattas. Då hår således talas om himlakropparnes förmörkande, år dessa ur naturverlden lånade bilders motsvarighet att såka inom den kristna kyrkan och dess invertes tillstånd, till följe hvaraf hår förstås det mörker, som kårlekslöshet, otro och villfarelser åstadkomms. Till skingrande af detta mörker, varder Han, som år vågen, sanningen och lifvet, en gång kommande i sitt ord att bebåda kristendomens caoar anh dat ICangria nirate anlkanot rvoR!