Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1850, sida 1

ner, som vittna om ett grundligt studium äfvensom om en varm och rik kånsla. Båda dessa mån dela det oaktadt de fosterlåndska tonkonstnårernas vanliga lott, att sjungas — och glömmas. I ett sållskap gjorde vi bekantskap med direktör Möller, som en utmårkt violoncellist. På detta hårliga instrument exequerade han åtskilliga notturnos samt potpourrier af egen I komposition öfver svenska folkvisor, med en inspiration och ett vålde öfver instrumentet, de der kunnat låta höra sig i hvilken konsertsal, som helst, om nemligen inhemska konstnårer der kunde göra furore, och den I rena smaken åter finge intaga den thron, som den mirakulösa skolans virrvarr usurperat. Möllers violoncell erinrade på en gång om Kellermans ljufva, småktande sång och Gehrmans kraftfulla tonmassor. Då man förliden höst reste mot de södra trakterna möttes på nåstan alla vågar unge, kraftfulle mån, dels åkande och dels till fots, hvilka såsom frivillige tjenat i de danske krigarnes leder. Då man samtalade med dem, inståmde de alla i beröm öfver det bemötande, de rönt af det danska folket ; men når samfalet rörde det bekanta förhållandet vid deras afresa från Danmark, och den temligen godtyckliga afprutningen på deras respenningar, då uppsteg ett moln på deras panna och störde de vånliga minnen, de hemförde från ett land, åt hvilket de egnat sitt blod och sitt svärd, och dit broderskårleken och kånslan för Danmarks råttvisa sak manat dem för att gripa till vapen. Denna vederbörandes njugg het drabhade hårdast dem, som icke egde egna tillgångar, och måste antråda den långa resan till de norra orterna, der många bland de frivillige hade sina hemvist. Oerhörda å åro de uppoffringar, det lilla Danmark måste vidkånnas, såvål för kriget, som de betungande vapenhvilorna — det å år sannt; men åndock hade man i skandinaviskt interesse önskat, att den nåmnda åtgården icke blifvit vidtagen. Den har utan tvifvel utbredt tvekan och misstro ibland den modfulla ynglingaskara, som troligen gerna hade återkommit så snart krigstrumpeten kallat till strid, och såkert hade deras exempel manat ett ånnu större antal att intråda på årans bana. Mången ridderligt sinnad ung man, fattig på mynt, men rik på kånslor för åran och sina sjelfvalda pligter, måste nu betånka sig innan han kan följa sitt hjertas röst och egna sina kunskaper och sin ungdoms kraft åt Danmark — en hjelp, som måhånda icke varit så ovåsendtlig, enär Danskarne sjelfve med de största loford omtala den tapperhet och sjelfuppoffring, hvarigenom de svenske och norrske srivillige utmårkte sig. Vi hafva af i kriget deltagande Danskar hört beråttas många enskilta drag af hjeltemod, hvilka hade varit förtjente af att antecknas och minnas. I Skåne, der såvål det nåra grannskapet, som den sordna sörvandtskapen framkallat ett varmare interesse för den skandinaviska ideen, hafva många frivillige deltagit i det danska kriget. I den församling, vi sednast uppehöllo oss, hade några ynglingar bevistat begge de årofulla kampagnerna, och en förmögen dansk egendomsesare, vid namn Skyberg, hade derstådes sålt sin egendom och lemnat sin familj qvar i Skåne under det han första året som ryttare och andra året som officer kåmpat för sitt fosterland. För vårt skandinaviska sinne har det varit oss ett sannt nöje att uppsöka och samtala med desse Skandinaviens ådle söner, desse den sanna broderlighetens representanter. At eder, J lefvande föreningslånkar emellan trenne brådrafolk, egnas derföre af beundran och högaktning de varmaste vålgångsönskningar! Må segren, åran och trenne folks tacksamhet följa hvar och en af eder, som drager svårdet för det af hemliga och uppenbara fiender hotade Danmark, ty med dess fall år de tvenne brödralåndernas måhånda icke sjerran. P. 8s. i Januari 1850. , Snart hafva de måktiga andar, som först tånkte den sköna tanken: Ett förbrödradt Skandinavien lemnat stridernas tummelplats och ingått i fredens boningar. Skandinaviens genius böjer nu sörjande sitt hufvud vid den siste store skaldens graf — det nordiska skaldeförbundets A. och 70, Håkan Jarls, Axels och Palnatokes odådlige sångare. Låtom oss på på de store hädangänsnes Srafrar förnya det förbund, de en gång uppråltat, och ingå ett fast och osvikligt sosfsbrödralag ånnu innan Skandinaviens timma år slagen! Oemotståndligt, som ödet. oeh hemliohetsfullt såsom det,