Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1850, sida 1

Korrespondens. ) Med minnen från vårt fåderneslands sköna, omvexlande natur och folklifvet i aflågsnare trakter, der ånnu det sorn-svenska skaplynnet ej helt och hållet försvunnit, blandar sig äfven en och annan hågkomst af den fosterlåndska konstens uppenbarelser. Konsten-, så såger man, -lefver endast ett tynande lif i vår kyliga nord; den tillhör varmare zoner, der en glödande sol klåder jorden i en ståndig sommar-, om hvilka trakter Vitalis sjunger: Skänhelen man der som luften njuter; konstens rosendröm mer herrligt skjuter Sina knoppar i en evig vårrDer, hvarest nåktergalar sjunga i myrtnarnes skygd och orangen glöder, der vill konstens genius, likasom lårjungarne på förklaringsberget, bys ga sig en hydda.Denna sågen, som långe gått i arf, har för oss nordbor slutligen blifvit en trosartikel, hvars ofelbarhet vi ej en gång våga draga i tvifvelsmål. Tillfölje af denna fördom förbiser och glömmes så gerna hvad fosterlandet eger lofvande och förhoppningsfullt, sårdeles i de sköna och bildande konsternas tjenst. Trånadsfullt blicka vi mot fremmande lånder, emottaga med bifall och förtjusning hvarje konstidkare, som derifrån behagar göra oss ett besök, och mången, som i sitt hemland endast anses vara en dilettant, hålsas hår, tillfölje af den franska, tyska eller italienska åndelsen i sitt namn, som en stor maöstro. Detta ofta förekommande förhållande erinrar oss lifligt H:r Pinagrinto, som så tråffande beskrifves i en af Onkel Adams genremålningar. Mot denna förkårlek för allt fremmande, denna kallsinnighet, denna så att såga högdragna likgiltighet för allt svenskt, har vår kånsla kommit i strid hvarje gång vi lårt kånna en af Gud rikt begåfvad menniska, några herrligt uppspirande naturanlag, eller några konstålskande själar, hvilka lefva obemårkte eller förgåtne. De lysande namn, öfver hvilka den fosterlåndska konsten kan vara stolt, hafva först i fremmande lånder blifvit förda omkring på ryktets triumfvagn innan vi, deras landsmån, egnat dem vår hyllning. Till bevis för detta påstående skulle kunna anföras många namn, och bland dem flera ibland våra ånnu lefvande konstnårers. Då vi hår förnåmligast tala om de sköna konsterna, kunna vi exempelvis nåmna musiken, för hvilken Svenskarne ega en erkånd fallenhet, obe råknadt att sjelfva språket i sin oblandade renhet år så vålljudande och klangfullt, att det anses för ett af de yppersta för sången. Vi ega kompositörer, som för de skönaste dikter funnit toner, hvilka för sitt behag och sin ljufhet blifvit allas egendom. Ibland det betydliga antalet af desse melodiskt rika tonkonstnårer, n nåmna vi denna gång endast tvenne (derföre att de tillhöra den provins, från hvilken dessa reseminnen åro hemtade) nemligen O. Lindblad och N. Möller, Den förres sångkompositioner flyga på sina melodiers vingar kring hela Skandinavien, och den sednare har åt den sköna sagodigten Lycksalighetens c skånkt melodier, sådana som Florios sång, Sjernornas Chor, Vindarnes sång, m. sl., som förtjena att ihågkommas och lofordas, hvarjemte H:r M. lemnat slera större kompositio) Fortsättning och slut från N:o 20.