Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1850, sida 2

nas sånger. Don Joans ålskarinna hette som hon.Besynnerligt! — mumlade Fanny; — jag tror ni kan spå. Hvem år ni då min herre?En resande botanist, min fröken, — sade Viktor, som fann sig road af samtalet. 2 2 : 2. 7 Nåvål, ånnu en fråga: var min våninna ensam? Nej, utom er hade hon två åldre damer i sållskap, af hvilka den ena var hennes mor och den andra hennes tant. Ni måtte vara hexmåstaren Olivo sjelf.Ack min fröken, — sade Viktor småleende, — om ni förstode er på den naturliga magien, så skulle ni finna allt hvad jag såger, ganska naturligt.Ni kan måhånda, med tillhjelp af denna, åfven beråtta mig mina öden?2-De kommande eller de förslutna?De förflutna först. Nåvål, — återtog Viktor, — hvad vill ni då att jag skall såga? Ni år i den afundsI vårda åldern af sexton år. Ert hjerta har ånnu icke börjat tala, men akta er, ty tiden torde snart vara inne.Den der spådomen var icke just sårdeles svår, — sade Fanny med en lått rodnad. Har ni ej något annat att såäga?