— —U—3—6 —ö Macaulay. III. öfrerste Kirke och hans lam. Den resning, hertigen af Monmouth åstadkommit i vestern, var besegrad. De segrande truppernes befålhafvare, earlen af Feversham, hade blifvit kallad till hofvet, hvarest våntade honom hedersbetygelser och belöningar, som han föga förtjente. Feversham lemnade vid sin afresa befålet åt öfverste Percy Kirke, en militårisk åfventyrare, hvars laster utvecklats i den vårsta af alla skolor, Tanger uti Afrika. Kirke hade några år kommenderat garnisonen i denna stad (som då egdes af England), och ståndigt legat i fejd med barbariska stammer, okunnige om de lagar, som iakttagas i krig emellan civiliserade och kristna folk. Inom vallarne af sin fåstning var han en fullkomlig despot. Den enda hållhaken på hans tyranni var farhågan att blifva kallad till råkenskap af en aflågsen och liknöjd styrelse. Han kunde fördenskull helt trygg tillåta sig de öfverdådigaste tilltag af rofgirighet, okynne och grymhet. Hans utsvåfningar kånde inga grånsor, och medlen dertill anskaffade han genom utpressningar. Inga varor kunde såljas, innan Kirke tullat dem. Ingen råttsfråga kunde afgöras, innan Kirke blifvit behörigen mutad. En gång låt han, bara af en elak nyck, allt vinet rinna uti en vinkållare. vid ett annat tillfålle dref han alla Judarne ur Tanger. Tvenne af dessa arma syndare skickade han till: spanska inqvisitionen, som sedermera brånde dem. Under detta jernok förmårktes knappt en enda klagan; ty han tillåmpade i sin fulla konseqvens den satsen: Må de hata, bara de frukta! Tvenne personer, som hade vågat knota, funnos en dag mördade, och det troddes allmånt, att de blifvit afdagatagne på Kirkes befallning. Når hans soldater råkade att misshaga honom, pryg glade han dem obarmhertigt; men till ersåttning tillåt han dem sofva på post, raggla druckna genom gatorna, plundra, misshandla och skymfa köpmån och handtverkare. Når Tangar öfvergass återvånde Kirke till England. Han sortsar ånnu att kommendera sina gamla soldater, som betecknades under namn af ån första Tanger-regementet, ån drottning Catharinas regemente. Som de blifvit vårfvade för att föra krig emot en otrogen nation, buro de på sin fana en kristlig sinnebild, påskalammet. Med anspelning på denna devis och med en djup och bitter ironi kallades desse mån, de råaste och vildaste i hela England, Kirkes lam. Sådan var den chef och sådana voro de soldater, som lösslåpptes emot folket i Sommersetshire, hvilket anslutit sig till hertigen af Monmouth och deltagit i hans uppror emot konung Jakob II. Från Bridgewater (der Kirke emottagit kommandot ur Fevershams hånder) marscherade han till Taunton. Han förde med sig trenne vagnar fulla med sårade rebeller, hvilkas sår icke blifvit förbundna, Jemte en läng drift af sångar till sots, hoplånkade två och två. Åtskilliga af dessa hångde han, så snart han kom till Taunton, utan att bry sig om att förnöta tiden med sådana bagaleller som ransakning och dom. De arma menniskorna fingo icke ens taga farvål af sina nåirmaste anförvandter. Skylthållaren på ett vårds