Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1850, sida 2

och således med samma fartyg åter utgått till utrikes or Genom bifall till hvad vi sålunda framstållt, skulle icke allenast en lika förmån beredas de svenske redarne, till lättnad i skeppsrörelsen, som de norske redan åtnjuta, hvilket vål synes vara billigt, utan åfven vi återfå en icke obetydlig arbetsförtjenst, som för nårvarande går oss förlorad. Götheborg den 28 December 1849. Erik M. Leffler. Joh. B. Brisman. A. U. Wendts enka. G. Sandberg. M. F. Lefsler. Den första år, såsom man finner, undertecknad af 56 hårvarande handelsfirmor. Lågger man till detta antal namnen på de 41 skeppsredare, som undertecknade föregående betitionen, hafva sålunda, ifrån denna stad, ej mindre ån 97 individer och bolag ingått till Kongl. Maj:t med lika syftande ansökningar uti bemålte vigtiga fråga. Vi kånna dessutom, att dylika petitioner hafva inkommit från följande rikets ståder neml.: Stockholm, Gefle, Ystad, Malmö, Uddevalla, Landskrona, Warberg och Wisby, hvarförutan ansökningar uti samma åmne låra vara under teckning åfven i åtskilliga andra stapelståder, om de ej redan blifvit till konungen inlemnade. Man bör derföre ej kunna förestålla sig annat, ån att saken blifver af vederbörande behjertad, samt behandlad med all den omsorg och uppmårksamhet, som den i sanning förtjenar. Den andra ansökningen, från hårvarande segelsöommare till kommerskollegium, ådagalågger, att åfven ibland handtverkerierna de finnas, som lida af nu gållande vskyddande författningar, och hvilka inse, att en afvikelse ifrån de strikta skyddsåsigterna för dem sjelfva skulle medföra låttnader och gagn. Den ifrån hufvudstaden ingångna petitionen lårer i så måtto skilja sig ifrån de ölrige. att den ogillar fri införsel af lin. Skålet hårtill år vål en förutsåttmng, att den tullfria införseln af denna vara skulle menligt inverka på linodlingen i de norra orterna. För yår del kunna vi dock ej finna, att denna invåndning hvilar på någon god grund. Vi kunna nemligen på intet vis öfvertyga oss, att det år nyttigt eller statsekonomiskt rigtigt, att staten skall genom prohibitiva tullsatser uppmuntra linodlingen uti en landsort, som vanligen ej en gång producerar för innevånarnes behof erforderlig spannemål. Men, till och med om man skulle medgifva, (hvilket vi dock ej vilja göra) att Norrlands jordmån. vore mera passande för odlingen af lin, ån af spannemål, så hvarken bör eller får deraf följa, att hela rikets sjöfart och skeppsbyggeri derför skola lida och inskrånkas; eller, med andra ord, att billiga fordringar, framstållda af en näring, som, spridd öfver hela landet, utan öfverdrift kan anses sör en af de vigtigaste, skola förbises derföre, att derigenom en problematisk fördel möjligen skulle kunna tillskyndas en del af befolkningen uti en enda brovins. Vi såga en del af befokningen, ty för en annan fullt ut lika stor del af befolkningen i denna provins år förenåmnde så kallade -fördelovedersågligen en skada; vi mena för den del, som egnar sig åt Norrlands linnevåsnadsindustri. För dem, som befatta sig dermed, lår det vål ej kunna nekas, att det skulle vara nyttigt, om de ågde tillfålle att vålja emellan inhemskt och utlåndskt lin, om de finge förskaffa sig till de möjligast lågsta priser det möjligast båsta linet, detta må nu vara inhemsk eller utlåndsk produkt. Skeppsredarne hafva uti sin ansökan anfört, att Sverige ej producerar tillråckligt lin af den för tillverkningen af tyngre duk erforderliga beskaffenheten, och att förhållandet verkligen år sådant, hafva vi ej heller hört någon bestrida. Utlåndskt lin år deremot belastadt med en så hög införseltull, att dess begagnande för nåmnde ändamål derigenom sörhjuder sig sjelf, hvarföre ock det har intråffat, att våra segelduksfabrikanter ej åro i stånd att tillhanhålla allmånheten erforderlig linneduk. De skeppsredare, som velat begagna linneduk till segel, hafva sålunda varit nödsakade, att utrikes ifrån hemta sitt behof af denna vara; och