Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1850, sida 2

—— samma af Tories och högkyrkans anhångare, först började göra sig mårkbara. Det påstods på fullt allvar, att det högsta våsendet omfattade årftlig monarki, i motsats till andra styrelseformer, med synnerlig ynnest; att den på förstfödslorätten grundade arfsföljden var en gudomlig inråttning, af åldre ursprung ån den kristna, och åfven den mosaiska lagstiftningen; att ingen mensklig makt, icke en gång en hel lagstiftande församlings, intet fortsatt stridigt besittningshafvande, om ån utstråckt till 10 århundraden, kunde beråfva den legitime fursten hans rättigheter; att hans myndighet till följe af en inre nödvåndighet alltid var oinskrånkt; att de lagar, genom hvilka i England och andra lånder kronans prerogativer inskrånktes, voro helt simpelt att betrakta som koncessioner, hvilka suverånen gjort af fri vilja, och efter behag kunde återtaga, och att hvarje fördrag, hvilket en kung ingick med sitt folk, endast var en förklaring af hans afsigter för tillfållet, och icke ett kontrakt, på hvars utförande kunde göras anspråk. Det år uppenbart, att denna teori, ehuru åsyftande att styrka styrelsens grundvalar, helt och hållet undergråfver dem. Utstråcktes den gudomliga och oförånderliga lagen om förstfödsloråtten åfven till qvinnan, eller uteslöt den henne? Hvilketdera som antoges, måste hålften af Europas beherrskare vara usurpatorer, regerande i trots af försynens bud, och borde lemna rum för de lagliga arfvingarna. Dessa absurda låror hade intet stöd 1 gamla testamentet, ty der låsa vi, att Guds folk tadlades och straffades för sin Önskan att få en kung, och att det sedermera fick befallning att öfvergifva honom. Judafolkets hela historia, långt ifrån att vara gynnsam för den satsen, att Jörstibasloråtien år af gudomligt ursprung. skulle snarare synas antyda, att de yngre sönerna åro försynens speciella skötebarn. Isak var icke ålsta sonen af Abraham, ej eller Jakob af Isak, ej eller Juda af Jakob, ej eller David af Jesse, ej eller Salomon af David. Ordningen af älder barn emellan år verkligen sållan strångt iakttagen i lånder, hvarest månggifte år brukligt. Ej eller erhöll Filmers system något ståd från de stållen i nya testamentet, hvarest öfverheten beskrifves säsom besald af Gudi; ty den styrelse, under hvilken nya testamentets författare lefde, var icke en årftlig monarki. Romerska kejsarne I voro republikanska öfverhetspersoner, utnåmnda af senaten. Ingen af dem påstod sig herrska tillfölje af bördsrått; och i sjelfva verket voro både Tiberius, till hvilken Christus bjöd att skatt skulle gifvas, och Nero, hvilken Paulus anbefalte Romarne att lyda, enligt den patriarkaliska teorien om dfverheten, usurpatorer. I medeltiden skulle låran om den oomkullkasteliga arfsråtten blifvit betraktad som kåttersk; ty den var fullkomligt oförenlig med romerska kyrkans höga anspråk. Det var en låra okånd för engelska kyrkans stiftare. I predikan öfver uppsåtligt rebelleri hade starkt, ja, allt för starkt, inskårpts underdånighet för bestående öfverhet, men hade icke gjorts någon skillnad emellan årftlig och valmonarki, eller emellan monarki och republik. De fleste af Jakobs företrådare skulle såkerligen, af personliga motiver, med siendtliga blickar hafva betraktat den patriarkaliska teorien om öfverheten. William Rufus, Henrik I, Stefan, Johan, Henrik IV, Henrik V, Henrik VI, Richard HI, Henrik VII hade alla regerat i trots af den strånga successionsordningen. Både Marias och Elisabeths pegitimitet var underkastad starka tvifvelsmål. Catharina af Aragonien och Anna Boleyn hade båda omdjeligen kunnat vara lagligen gifta med Henrik VIII: och den högsta myndighet i riket hade förklarat, att ingendera varit lagligen gift med honom. Regenterne af huset Tudor, långt ifrån att betrakta successionslagen som en gudomlig och oförånderlig inråttning, omståpte den jemt och ståndigt. Henrik VIII förskaffade sig en parI I I