Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1850, sida 1

— —— verkliga interesse betråssar, når som helst kunde upphöra, utan att de uti den transatlantiska handeln nu engagerade enskilte personer deraf för framtiden skulle lida något mehn. Uti denna samt föregående våra äsigter kunna vi visserligen irra oss, men anse oss det oaktadt, på grund af de skål, vi anfört, och till dess vi varda vederlagde, beråttigade att antaga, att de ifrågavarande tull-lindringarna, hvarken för det nårvarande gagna, eller för framtiden, mera, ån hitintills, skola gagna de tvenne enskilta interessen, som de företrådesvis och på allmånhetens bekostnad skulle gynna. Förkastar man deremot våra bevis, skånker man ej våra antydningar någon uppmårksamhet, utan påstår, att tulllndringarna ånnu verkligen äro och fortfara att blifva rfördelarför importörerne, eller för de handlande, som besatta sig med den direkta importen af transatlantiska varor; så åro vi beredde att flytta striden öfver på ett annat område. Vi hafva nemligen då att sysselsåtta oss med det statsekonomiskt origtiga och oråttvisa uti att bevilja desamma, samt att ådagalågga huru skadliga de åro för landet i sin helhet. Det år tydligt, att ej en varas vårde, men vål dess pris, stegras genom en lång transport. Den långre transporten ökar ju blott omkostnaderna för hembringandet, men gör ej varan för förbrukningen i något afseende mera vårdefull. Socker af samma qvalitet, köpt i London eller i Brasilien och fördt till Götheborg, år uti alla tånkbara fall af samma nytta och motsvarar precist samma åndamål. Om det ena har tagits indirekte ifrån en Nordsjöhamn, det andra direkte från andra sidan af Atlantiska hafvet, år helt och hållet likgiltigt för konsumenten och statsverket, förutsatt att priset å begge varuposterna hålles lika. Uti dagligt tal såger man om den, som hemtar ifrån aflågsna orter, hvad han kan få i sin nårhet, och sålunda gör sig skyldig till upposlring af tid, kostnader och onådigt arbete, att han ssår öfver ån efter ratten, och detta ordspråk år till alla delar fullkomligen användbart på åslandet att vilja hemta varor ifrån Ostindien och Brasilien, hvilka man kan köpa lika billigt, ja ofta billigare, i Europa. För hvarje land, såvål som för hvarje enskilt, måste den marknad vara den örmånligasts. ifrån hvilken man, inbegripet kostnaderna för hemförskassandet, mot minsta vederlag erhåller sina behof; och det måste alltid vara och blifva en dålig hushållning, offentlig eller enskilt, om man, för behofrens tillfredsstållande, i arbete, varor eller penningar, utgifver mer, ån som år nödvängigi. Så vål staten som den enskilte bortslösa i ett sådant fall sina krafter, sina tillgångar. För oss, såsom köpare, år det likgiltigt om såljaren af de varor, vi behöfya, får sina utlågg för desammas bringande på marknaden ersatte eller ej. Det år hans kalkyl. Vi betala under alla omståndigheter ej mera, ån vi anse varan vid inköpstiden vara värd, och bekymra oss ingalunda om, huruvida förlust eller vinst derigenom uppstår för sljaren. Men dessa så enkla satser, som få tillåmpas i det allmånna lifvet och uti handeln inom landet samt med europeiska varor, de kunna ej få lof att göra sig gållande i den transatlantiska trafiken. Uti den skola varorna nådvåndigt hemtas långt