bort ifrån, ju långre ifrån hemmet ju båttre; och hvarföre? Jo! emedan derigenom en viss klass af medborgare skall, efter hvad man påstår, blifva satt i tillfålle att möjligtvis tillegna sig de uppoffringar uti tull-inkomster, hvilka statsverket gör för att uppmuntra den såkallade direkta handeln. Staten såger nemligen till importören: Enår det år för oss af vigt att uppmuntra dig att gå öfver ån efter ratten och vi finna, att du hyser betänkligheter för de uppoffringar af tid och arbete, hvilka derigenom uppstå, vilja vi ur allmänhetens pung tilldela dig premier, på det att du må hafva hopp om att hållas skadeslös; sålunda utfaste vi soljande premier för t. ex. råsocker, 2 1 sh. sterling pr ton (53 rst. pr el. Y 10 4), om du hemtar det ifrån Westindien eller norra Amerika; 3 6 sh. d:o pir d:o (9 rst. pr ed. 5 10 4), om du går litet längre bort, eller till Brasilien och 4 E 10 sh. d:o p:r d:o (1 sk. p:r l. 10 4), ifall du beslutar dig att gå så långt bort som till Östindien-. Den tillågger dock, alldenstund importören ej kan erhålla dessa premier för sig, med mindre han försåljer sin vara till lika högt pris, som. om han vid införseln hade betalt full tull:-Det åligger imellertid dig, att af allmänheten inkassera dessa premier, och du får skylla dig sjelf, ifall du ej lyckas deruti, eller om du låter någon annan med dig dela det, som vi ämnat dig ensam; ty märk! vi kunna ej garantera dig desamma, utan lemna blott anvisning på hvarest du, skyddad af den högre tull, vi fordra för indirekt raru-import, bör och får, om du kan, uttaga premierna-Afklådd fraserna om nyttan för marinen och statskassan, år meningen med dessa meddelade tull-lindringar ej någon annan, ån den, som innefattas uti föregående harang, och vi kunna ej förestålla oss, att någon kan anse staten handla råttrist emot den stora allmånheten i landet, då den stiftar lagar, som på ett sådant sått åsyfta att bereda en klass i samhållet -fördelar på alla de andres bekostnad. Medgifver man, att staten ej handlar råttvist, så följer redan deraf, att den åfven handlar statsekonomiskt origtigt eller onyttigt för landet, når den meddelar dessa tull-lindringar, ty i vår tanka kan intet vara råttvisl, som ej på samma gång år statsekonomiskt rigtigt, och tvårtom. Vetenskapen står nu på den punkt, att dessa begge epitheter ej kunna skiljas åt, och statsmånnen ålven hos oss, hoppas vi, skola allt mer och mer låra sig inse, att det ej gifves någon skillnad emellan rättvisa och för nationen i dess helhet nyttiga lagar. Derutinnan, att de styrande ej hafva insett denna oskiljaktighet, ej hafva iakttagit den i lagstiftningen, finna vi grundorsakerna till den missbelåtenhet, som i sednare tider på så många stållen i vår verldsdel visat sig. Redan i det föregående hafva vi håntydt på flera statsekonomiska grunder, i följd af hvilka tull-lindringarna åro stridande mot landets sanna fördel; men en af de vigtigaste år, att de håmma utvecklingen af vår handel, af våra naturliga nåringar, och såjunda hindra landets tilltagande i vålstånd. Vi fota detta omdöme derpå, att om tulllindringarne upphåfdes, så skulle vi derigenom med Britannien komma uti en mycket intimare förbindelse, ån vi nu åro, hvilket återigen, i vår tanka, skulle dka både vår import och export och sålunda hela vår handelsrörelse, samt på samma gång uppmuntra vårt åkerbruk, vår boskapsskötsel, vår bergshandtering, vår skogssångst, o. s. v. Britannien år redan den störste afnåmaren af våra produkter, och med intet annat land hafva affarerna under de sednare åren så jemt tilltagit, som med det. Dess rikedom, stora befolkning, högt uppdrifna industri och utbredda verldshandel, åfvensom nationens höga kultur och praktiska förstånd, göra en inim förbindelse med detsamma för oss i håg grad Onskvård. Allt, hvad vi enligt naturens, ej statens, anvisning producera, behåfver detta —rF —— Ar 4. mad cna fårslarar Jånot