Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1850, sida 1

Det var en hård stöt, — återtog majoren, som ånnu icke hunnit blifva vaken. — Hvarför knuffar du?Ack min Gud! ... att hafva fått en sådan sjusofvare till man! Det år förfårligt.Hvyad för slag? — ropade majoren uppvaknande. — Hvad år det du såger, Adelaide lilla?-Jag såger att du år odråglig, skrek frun förbittrad. Hm! ingenting annat! Det har jag vetat långe. Men du får vål dras med mig ändå.Jag hade lust att dra digi håret — mumlade majorskan, — om du hade något. . Hvarför skulle jag taga dig till man?Förmodligen för att sauvera apparencerna — svarade majoren som retades af sin gemåls vresiga lynne, en sak, hvarvid likvål den stackars mannen, efter 26 års åktenskap borde hafva kunnat vånja sig. Majorskan rodnade och hennes röst darrade lindrigt, då hon återtog: Och för att skaffa dig en hemgift af 6 tunnor guld.Samf en arfvinge till dem på köpet, — Vi kunna qvitta, Adelaide lilla, eller: hvad tycker du? Låtom oss således gå till något annat.