Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 januari 1850, sida 1

-Nåvål, — sade majorskan bekåmpande sin vrede — låtom oss då gå till något annat. Hvad min son betråffar, så har du ej bekymrat dig sårdeles om den stackars gossen, det skall Gud veta. Och du har såkerligen gjort hvad du har kunnat, för att aflågsna hans hjerta åfven från mig.Hur så, mid engel? frågade majoren med en lindrig darrning på rösten, i det han sökte undvika sin frus forskande blickar. Då Viktor sist var hemma — det år nu flera år sedan — hade du ett samtal med honom mellan fyra Ögon i ditt arbetsrum. En håftig ordvexling, hvaraf ljudet trångde ånda upp till mig, föreföll då er emellan. Jag skyndade ned, för att underråtta mig om orsaken, men då jag kom ned i förstugan öppnades din dörr i detsamma och Viktor störtade ut med blossande kinder och ågon blixtrande af vrede. En halftimma sednare lemnade han staden, i trots af mina tårar, mina böner ... Hans afsked från mig var kallt, nåstan ovånligt. .... Det sår, som hårigenom tillfogades mitt hjerta, har ånnu ej uppbårt att blåda.... Nåvål — hvad var anledningen till allt detta? .. Jag har aldrig fått veta det, men nu fordrar jag att få höra sanningen. Hvad har du sagt honom, som till den grad kunnat förolåmpa honom, att han sedan aldrig ens velat