Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1850, sida 2

ros bref och dagboksanteckningar;, ett arbete, som troligen skall komma att råknas bland våra klassiska. Första och enda upplagan, utgifven 1842, om vi ej missminna oss, måste efter något års förlopp såljas till nedsatt pris och finnes visst ånnu i ymniga rester qvar i ganska många boklådor. Böcker af krassaste slag — sådane t. ex. som de till julen utkommande -komiska kalendrarner, hvilka med sina vederstyggliga tråsnitt hällas i ett pris, som svärligen tillåter den publik, för hvilken denna slags lektur egentligen synes vara beräknad, att köpa dem — gå deremot åt i slera tusende exemplar. Hvad bevisar allt detta? — Att den danska publiken år sina stora författare vuxen, då den svenska blott år vuxen sina små. Förhållandet år bedröfligt för oss; men då vi insett detta, tillhör det oss att tånka på orsakerna, samt medlen att undanrödja dem. Hvem har den danska publiken och dess store nårvarande författare att tacka — den ena för den råttvisa, hon förmår skipa, de andre för den de få åtnjuta, om ej de utmårkta föregångarne på litteraturens fålt, hvilka fostrat publiken till den grad af bildning, som nu utgör dess åra och njutningsvilkor? Men hafva ej också vi på skönlitteraturens fålt, haft flera föregångare? En Gustaf d. 3:dje och en Kellgren för theatern, en Leopold, och Gyllenborg, en Tegnr, Franzån, en Stagnelius m. fl. hafva de då ingenting utråttat? Jo, men vid de öfverklagade förhållandena måste vi taga tvenne omståndigheter i betraktande. Då svenska scenen och svenska vitterheten i Gustat III:s tidehvarf började bearbetas, var den svenska smaken så besatt af den fransyska andan, att den. icke kånde sina egna fordringar, och tyvårr år denna anda ånnu icke fullt utdrifven ur vår tids sinne; hvadan ock för allt rent nationelt råder en viss förnåm missaktning, hvilken ej år utan inflytande åfven på litteraturen. Denna anda har vål både den nya skolan samt den fosterlåndska sången af Tegner, Geijer och några andra lyckats besvårla ur poesien: men efterhärmningsbegåret, en gång våckt i svenska lynnet har i de nyssnåmnda företrådarnes spår alstrat flere efterhårmare, ån sig sjelfståndigt utvecklande sångaranlag. En annan omståndighet hos oss år bristen på mecenater och våra Jörsattares vanliga beroende af pekuniäår vinning. Denna sednare, hvilken åfven kan låmpas på våra konstnårer i allmånhet, har låtit dessa och författarne, i stållet för att bilda sin publik, bildas af den. Nåringsbehosyet bånger som en blyvigt vid andens vingar. Ofta se vi — åfven vår tids utmårktare konstnärer och litteratörer låna sig till prestationer, vida under deras vårdighet. Vi hafva hårt dem beklaga sig öfver beroendet af brådet, hört dem med förakt tala om den rådande bildningen, eller råttare missbildningen och den lumpna smaken hos den publik, ur hvars hånder de måste söka sin utkomst, och vi hafva med djup smårta beråknat huru mycket både konsten och nationalbildningen förlora derpå. Det gifves dock ett medel att afhjelpa de uppkomna missförhällandena och detta medel heter kritik, en sann och populår kritik. Danmark har långe haft och eger ånnu, till sin litteraturs och konsts hålsa, en sådan. Hvilken rol har den vål spelat hos oss under de sista decennierna? Sedan den, snart sagdt, medelst otidigheter nedtystat våra största snillen, innan ånnu deras lyror förstummats i döden, lade den sig sjelf ned till hvila på sina lagrar. Ur dess. graf uppsteg sedermera en gengångare, som år oss alla bekant under namn af pussiMed dess trollspå stöta nu de sig så kallande recensenter na den vårdade allmånheten i ryggen, når de behaga gynna något litet opus, och tillropa den: -Kåre, öppna din pung och köp, så skall du få något för dina pengar, som rigtigt behagar — miglAllmänheten, som alltid år godtrogen och medgörlig, köper och låter beA — Fanny qvarstannade der tills hon fyllt ätta år å skickadacs han till hvarosft hennos —