Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1850, sida 1

HAmimiii —— —24144244 ssfpf )p9p — nas, åfven något afvikande: om morgnarne dricker man the; åter sedan frukost; börjar middagen med soppan (det går åfven allmogen); super aldrig till middag; men till qvållen, såttes brånvin och konjack fram, ehuru få begagna det; aftonmåltiden består vanligen af kall mat och thå; lagade varma kötträtter har jag icke åtit någonstådes. Till the brukas utom vanligt kanariåfven bråstoch pudersocker; så öfverallt, åfven hos allmogen. Öfver osten står alltid en hvålfd glaskupa. Gås-, höns-, ankeller kalkonstek saknas högst sållan på aftonbordet. Vanligen omkring kl. 7 intages denna thsuper. På landet och i mindre köpståder spisar medelklassen, som allmogen, mellan 12—1 sin middag, hvarföre man redan klockan 1—2 kan besöka en sogneprest med hopp att icke falla olåglig. De förnåmare på landet bibehålla dock Köpenhamnsseden att spisa kl. 4 5 e m. Några särdeles nya råtter har jag icke kunnat upptåcka, men visst lagas hvarje rått litet annorlunda, ån hos oss. Portvin och Madera brukas icke till bordvin, utan. vanligt simpelt rödt vin. Jag har hört flera anmärka våra svenska officerares stora förkårlek för dessa starka vinsorter. Danskarne dricka blott ett glas och sedan af det svagare vinet; men asvenskarne hållde flitigt ur Maderaoch Portvinsflaskorna. I denna del har jag följt landsmånnens exempel och alltid föredragit Maderan framför det halfsura, styrkelösa råda vinet. Det årz ingenting att tala om, når en studerande kammarherre ålskar vårmen och klagar Öfver köld; men skulle du tro det, anmårkningen, att Svenskarne tycka om vårme, var redan före mig på Fyen. Ty sjelfvaste de svenska officerarne hade beklagat sig och midt i sommaren hade en kapten låtit elda. Jag prisade naturligtvis icke hans gerning och slösade af min ringa våltalighet på den förvånda seden, att om vintern icke hafva mera än 9 å 10 grader i vrelserna, då man om sommaren har 19 å 20. Vet du, hvilken följden också år af detta förkylningssystem ? att många af landets asmuckedöttrar hafva kylda hånder och en stor del se kalla och bläfrusna ut om händerna. I Köpenhamn kom jag t. ex. en afton in till en gammal lård herre, hvilken, som vanligt, hade erbarmligt kallt i sitt svwerelse. Jag anhöll ödmjukast att få behålla pålsen på och började straxt samtal om de varma Danskarne, som kunna stå sig så godt i kölden. Dock tillade jag, år icke detta håndelsen med alla; ty för ett par dagar sedan såg jag prof. N. N:s dotter, som hade förkylda hånder och hennes öfriga systrar tycktes vare på god våg att få detsamma.-Ah, det gör ingen ting, sade han skrattande, -förkylda hånder har åfven min dotter.Det kan så vara, genmålde jag: men visst kunde det vara så godt, atticke ha dem frusna. Denna olågenhet kommer dock ej så mycket af den låga temperatur, som rummen innehålla, som ej mera af den envisheten, att sjelfva vilja ligga och åfven tvinga barnen att ligga i kalla sofrum. Har en ung flicka nu ovanan, (mig tyckes, den goda vanan), att låsa litet, sedan hon lagt sig, så år det minnsann icke underligt, om hon får frusna hånder: ty i dessa sofverelser år det precist som ute. Jag har på samvete frågat flere, om det år princip eller hushållning, att på det såttet