Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1850, sida 1

sramskussad till statens högsta värdigheter, utan att hafva behöft göra sig det ringaste omak derför. Det var åtminstone så förr, att en ung man af börd, rikedom och relationer icke just behösde anstrånga sig för att komma fram på embetsmannabanan. En sådan liknade den, som i våra dagar reser på ångbåt. Han förer sig och sitt pick och pack ombord, utstråcker sig sedan helt makligt på de mjuka kuddarne i sin hytt och låter gå, utan att behöfva bekymra sig derom, vål vetande att han i alla fall skall komma fram till målet. En fattig och obetitlad yngling deremot liknar en som reser med gåsigifvareskjuts. Ett oupphörligt krångel, grål och slagsmål med skjutsbönder och marknadssökande, knuffningar och skuffningar utan ånda och kanske slutligen en omstjelpning, hvarvid både den resande och åkdonet krossas i någon brant backe. ... Så gick det till förr och så går det ofta ånnu, i trots för de nya skjutsförordningarne. Öfversten, baron Stjernkrona hörde emedlertid till den förra kathegorien. . . . Han hade tidigt gått ombord på relationernas och rekommendationernas stora ångskepp — och låtit frakta sig fram. Så hade han blifvit kammarherre, öfverste och kommendar af svårdsorden. Vand vid en beståndig framgång och