handtera sin kropp; och de hafva svarat, att det år båda delarne. Det skall ju vara sundtkan tånka, att frysa så att tånderna skallra, når man går och lågger sig, och sedan stiga upp ur den varma-sången i 4—10 graders köld. Många inbilla sig derföre, att de skulle qvåfvas, om de lågo i ett varmt rum. Jag lemnar verkliga orsaken derhån. Seden år utan tvifvel nu den vigtigaste; men om denna sed från början kommit af brist på skog eller af öfverslöd på hålsa, torde vara fullkomligt oafgjordt. Hvad som år visst, år, att jag ingenting så mycket fruktat i Danmark, som nåtterna, just för denna olyckliga sed skull. Skulle det verkligen vara sundt, att sofva kallt, så har vår Herre handlat bra ohålsosamt mot menniskorna, som gifvit dem så många varma sommarnåtter, då de icke kunna undslippa en rått allvarlig vårma. Kalla sofrum och kalla dagligrum samt den låttjefulla lunken hos de stora, feta danska håstarne har varit det enda, som stört mitt goda lynne i Danmark. Allt annat, menniskor, natur, umgånge, seder kan en resande från Sverige icke annat, ån vara på det högsta belåten med. Blå ågon, ljust hår, hjertligt och öppet emottagande utan allt krus och komplimanger göra, att han glömmer, att han år i främmande land. Vore icke naturen och mången sekelgammal sed så olika, så skulle han, för folkets skull, kånna sig som i fåderneslandet. Redan hår i Kolding tycker jag det vara annorlunda; hvad skall det då blifva långre ned i hertigdömena? Imellertid synes mig denna våg just vara att rekommendera för resande; ty man kommer då så omårkligt och småningom in i Tyskland och det södra Europa, hvilket i Slesvig liksom stållt sig på tå, för att kyssa norden. Nåsta gång du får bref, blir allting nytt igen. Ty man må såga, hvad som helst om Slesvig och Holstein såsom delar af Danmark, åfvensom ingen hellre ån jag, unnar våra danska vånner dessa goda munsbitar; men danska åro de icke i grunden. Det år fastmera så, som det står på titelbladet af den psalmbok, som begagnas i Slesvig: Den Pontoppidanske psalmebog, som, efter allerhöieste Kongelige Befaling skal bruges i de Danska Menigheder 1 Her tugdömet Slesvig. Ett danskt Slesvig, ånnu mindre ett danskt Holstein år icke denna sidan om. lilla Bålt. Så godt får aldrig Slesvigholstein under någon regering, som det haft under Danmarks. Danskt år det åndå icke. Egna lagar, seder, språk m. m. förbjuda detta antagande. Bemödandet, att inkorporera Slesvig med Danmark d. å. att fördanska det, som efter naturen vill förtyskas, år allt. som kan låggas Danmark till last. Men når helst och hvarhelst menniskorna vilja arbeta emot naturen och anlågga sloder, der stora ståder stryka fram-, så håmnar sig naturen ofta genom medel, som åro längt ifrån lagliga. Hvad som ytterligare år visst, år, att det år borgarne, som genom köpståderna skjutit upp mot Jutland och fört med sig tyskheten. Allmogen har varit hår, som allestådes i verlden, sroligi dansk bemärkelse d. å. tyst och stilla. Men denna handelns och industriens utstråckning i vår verldsdel och åtföljande föråndring af de politiska förhållandena kan ingen mensklig makt i våra dagar, lika litet som under medeltiden, hindra, Hvilken som ån blir herre öfver Slesvig, och Holstein; tyskt blir åndå detta hertigdöme, åfven i de delar af den lilla samhållskroppen, hvarest ånnu danskt blod flyter. Ja icke en gång Jutland tordei en aflågsen framtid kunna bevaras för den påtrångande tyska handelsoch handtverksandan. För min del tog jag med saknad afsked af det åkta Danmark i Middelfart och befarar att icke mera under hela resan, så vida ej återvågen skulle tagas genom detta ljufva, fredliga land, få återse något med prågel af ren dansk nationalitet. Derföre föllo orden så, att nåsta gång, du får bref, blir allting nytt igen. Farvål! Det har blifvit ganska sent på aftonen. m— — vyrrrmmmwummwmwwn