Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 januari 1850, sida 1

IV. Amelie stannade och invåntade öfversten. Hon var blek och upprörd och hennes barm håfde sig i höga vågor, under det en dunkel glöd brann i hennes dga. Han kommer, som vore han kallad — mumlade hon för sig sjelf. — Jag vill handla på egen hand, utan att fråga Alfred till räds. Om det år ett brott, så skall jag ensam båra namnet derfor. . Hon har lockat honom i sina armar, den nedriga, oeh nu vill hon röfva honom ifrån mig. ... Sedan hon med sina usla förförelsekonster dårat hans sinnen vill hon nu låta honom dyrt få gålda sin dårskap genom ett helt lifs olycka. . Och hon skulle måhånda lyckas om ej jag funnit ett medel att tillintetgåra deras giftermål, utan att utsåtta henne sör vanåra. Öfversten hade nu upphunnit den plats, der den unga flickan stod. Det var en man af medelmåttig våxt med ett blekt och långlagdt ansigte, hvarpå man icke kunde låsa annat än ett utomordentligt sjelfförtroende, paradt med högmod och inskrånkthet. Öfverste stjernkrona var en af dessa råa knektnaturer, som af lyckan blifvit