Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1850, sida 1

Jag hehöfver icke såga något vidare — fortfor Willner. — Jag var ung, oerfaren . jag låg snart full af hånryckning för dina fötter, och framstammade bekånnelsen om min kärlek. . .. Jag visste icke 2 att det gifves någon högre kårlek ån sinnenas. . Jag misstog mig. ... Jnghar funnit det nu, sedan jag såg Amelie ... det var hon, som skulle låra mig smaka ce en sållhet, hvars lycksalighet jag aldrig anat i mina drömmar. . I Nåvål Adelaide . vi hafva båda irrat oss ... vi hafva varit lyckliga i vår villfarelse . . och nu, då våra O ögon blifvit öppnade, så låtom oss skiljas som ynner ... utan hat, utan bitterhet. Låt oss tånka på de stunder, vi tillbragt i hvarandras sållskap, såsom man tånker på en ljuf dröm, hvilken icke skall blifva verklighet, men hvilken man åndå minnes med nöje.... Alfred! — utbrast Adelheid med skålfvande låppar i det hon slåpade sig på knå till hans fötter, — det år jag ensam, som år brottslig ... . jag erkånner det, ... öfver mig ensam hvilar skulden, ty glömsk af allt, min vårdighet, min blygsamhet, mina pligter, låt jag passionen öfvervåldiga mig. ... Jag förtjenar sålunda med råtta straffas; . men du vet icke Alfred ... o, du vet icke . .. du kånner ännu icke hela faran af min belågenhet;