men vår korta skildring af hans långa, verksamma lefnad tillåter icke att hår vidröra desamma. Då ryske kejsaren Alexänder efter fredens afslutande ankom till England, framlade Brunel för honom en plan till en tunnel under Nevafloden, öfver hvilken. det har mänga svårigheter att slå en bro, i anseende till isens hopning och den hastighet, med hvilken den lossnar om våren. Detta var upprinnelsen till hans plan att gråfva en tunnel under Themsen, hvilket försökts två gånger förut, men utan lycka. År 1824 bildade sig för planens förverkligande ett sållskap, som understöddes utaf hertigen af Wellington, hnilken mycket lisligt interesserade sig för förslaget. I sållskapet intrådde mänga vetenskapsmån, bland hvilka den nu aflidne doktor Wallaston var den mest framstående och hvilkens broder i lång tid förblef en af företagets mest verksamme befordrare. Arbetet började år 1824, men afstadnade flera gånger genom vattnets intrångande och ån mera genom uttömmandet af sållskapets penningetillgångar, som aldrig dfversteg 180,000 Pund Sterling. Efter att arbetet många år stått stilla, öppnades omsider får detsamma ett lån genom en sårskilt parlamentsakt. Skattkammar-kommissarierna förstråckte de nådiga summorna till arbetets sullföljande, och trots de många sakkunniga röster, som höjde sig emot dels verkstållbarhet, dels på grund af lösheten i det jordlager, genom hvilken tunneln gråfdes, och dels på grund af vattenmassans tryckning. fullåndades det och öppnades för publiken är 1843. Ur vetenskaplig synpunkt skall detta arbete stådse vittna om en utomordentltg sakkånnedom, om en kraft i viljan, en uthållighet, en fruktbarhet på uppfinningar och hjelpkållor under, såsom det syntes, odfvervinneliga vanskligheter, hvilka evigt betrygga åt John Brunel en hög plats bland Englands ingeniörer. Då lord Melbourn var minister, erhöll hr Brunel riddarevårdigheten, dertill anbefald af den förre lord Spencer, nu lord Althorp. Brunel var vicepresident i den kongl. vetenskapsföreningen, korresponderande medlem af franska institutet och vicepresident i civilingeniörernas sållskap. Han var derjemte riddare af hederslegionen. Hans karakter var öppen, oförstålld, anspråkslös och vånskaplig; han var lika villig att göra godt som att glömma en förnårmelse. Han afled 81: år gammal efter en långvarig sjukdom, som första gången angrep honom efter tunnelns fullåndande. En oafbruten sinnesspånning, bekymmer, kroppsoch själsanstrångningar framkallade ett lått anfall af apoplexi, hvarifrån han likvål aldrig fullkomligt tillfrisknade. Han efterlemnar enka, en son, den utmårkte ingeniören af samma namn, och tvenne döttrar.