Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1850, sida 1

att han (Zachrisson) vid nåsta vakans singe christianiaposten har i går rigtigt utgjutit åtnjuta sin befordringsrått. Vi för vår del anse, att man icke med skål kan tadla honom derför. Zachrisson ville blott håfda sin personliga rått; då han ej hade någon annan utvåg att vårna sig mot oråttvisan ån en appel till allmänheten, förklarade han öppet, att han skulle begagna sig af denna. Arbin förskråcktes, hvartill hade han den mest grundade anledning, och det var nog troligt, att Z. icke heller gladde sig åt att se sig nödsakad anvånda ett ytterligt medel, som skulle förorsaka honom sjelf så många obehagligheter. Intet år alltså naturligare, ån att Z., som blott vill hafva råttvisa, såger, att han denna gång skall lemna sitt förbigående utan afseende och fördraga oråttvisan, blott den icke förnyades. Han vill gå in på att med tålamod lida en oråttvisa, men icke en fortsatt kedja af sådane, icke en förföljelse under hela lifvet, för det att han varit medlem af reform sällskapet. Försöken att nedsåtta Z. och hans sak åro i vårt tycke af samma skrot och korn, som sådane kraftlösa stråfvanden med giftiga insinuationer i allmånhet. Den ofördersvade opinionen låter icke missledas deraf. Når Götheborgs reformsällskap tillstållde oss en subskriptionslista för kapten Zachrisson, kunde vi intet ögonblick betvifla det vara vår pligt att framlågga den för allmånheten. Vi skulle gjort det, åfven om vår tanke om 2. och förföljelserna mot honom varit andra och mindre gynnsamma ån de åro, ty vi hade i alla hånseenden ansett det vara vår skyldighet att låta allmånheten döma i denna sak. Vi rekommenderade saken i de svagaste uttryck, emedan vi ansågo den tala för sig sjelf och emedan i nårvarande stund allmånhetens barmhertighet i så hög grad tages i anspråk för nödstållda och olyckliga medmenniskor; vi sade tillochmed uttryckligen, att det icke kunde eller borde blifva fråga om betydligare bidrag, utan blott om att lågga opinionen i dagen. Men se, våra ministeriella blad hafva i likhet med de svenska, tagit saken illa vid sig. sitt hjertas känslor, funnit subskriptionens öppnande i Norrige vara ett sullkomligt misstag-, en fadås, en faute-o. s. v. Ingenting år vanligare, ån att man i fråmmande lånder, ja tillochmed i fråmmande verldsdelar samlar bidrag, för att genom dem uttala politiska opinioner i en eller annan obeståmd afsigt. Vi kunna derför icke finna I . . — 2 . något misstag uti att i denna sak vånda sig till norrska allmånheten, om hvars innerligaste deltagande och sympati vi för vår del icke tvifla, icke ens i denna kryperiets och reaktionens tid. Imellertid se vi oss, genom den ministeriella pressens skrån, föranledda att anbefalla i Zachrissonska saken åt våra frisinnade medborgare och uppfordra dem att lågga sina tånkesått i dagen genom ett bidrag af en skårf, större eller mindre. Så vida man tror, att något dylikt icke kan ske eller sker hår i Norrige, bör man betånka, att offentligheten och modet att framtråda åro mindre hos oss. Hafva vi glömt, att öfverste Hagerman är 1849 genom kikaner ——d UUU—— ddn —E— 2 3