Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1849, sida 1

tens och förtrolighetens ande vek allt mer och mer från nårheten af hans varelse. Hvad Emelie angår, var förhållandet icke båttre. Perserna låra beråtta att den heta sommarvind, som svåfvat öfver blomman Kerzereh, blir dödande att inandas; år det ej så åfven med den smårta, som gått Öfver hjertblomman af menniskans heligaste ömhetskånsla? Så syntes det åtminstone hår. Från den stund Emelie hade hört den öfverraskande Jelsanklagelsen srån Theodors låppar, var det förbi med hennes lugn. Den hade som en dolk genomborrat hennes hjerta och lemnat misstroendets gift i det sär den öppnat. Från den stunden gick en fårg af vissnad fröjd och åra öfver henes lif; kinden bleknade, och en tyst men tårande sorgbundenhet bemåktigade sig hennes våsende. Theodors Vlgörenhet mot Marias anhöriga framstållde sis äerester i en annan dager ån ådelmodets, för hennes ögon, hans synbara förvirring vid det ovåntade tammanträssandet med Maria hos friherrinnan Agathen och åndtligen hans brådskande, oförberedda resa in till staden så tidigt samma morgon hon skulle resa derigenom, allt visade sig för henne med en betydelse som dkade hennes smårta och gaf en lika stårkande, som bitter nåring deråt. Förgåfves bemödade sig Hedvig att med sitt