Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 december 1849, sida 1

A IA ATT — gör tjenst, begagnat sin befattning som befålhafvande för artilleri-låroverket på Marieberg, att arrangera ett kolossalt opinions-fyrverkeri, beråknadt på omåtlig effekt, hvilken icke heller uteblifvit, ehuru af alldeles motsatt verkan med den åsyftade. Redan den omståndigheten, att han har den åran stå på en så nåra och förtrolig fot med Ers maj:t, hade bort för honom innefatta en dubbel varning, våckelse och pligt, att icke genom oförstånd och föraktligt sjesk kompromettera på samma gång sin konung och sina unga vapenbröder, hvilkas undervisning i yrkets vetenskap år honom anförtrodd, och dem han åtminstone icke bort missleda på uppförandets vågnar genom sitt exempel, om han också ej kånt sig måktig att föregå dem med en vårdig föresyn. Då Mariebergs-opinanterne icke befunno sig på stållet, der officerskorpsen hördes, och regementschefen ej heller infordrat deras yttrande, var ett sådant för det första opåkalladt. Ett af två: antingen skulle alla Götha artilleris utom regementet vistande officerares tanka inhemtas; eller ock frågan behandlas endast af dem, som voro på platsen. Nu har ingendera delen skett. På Gottland bor en medlem af korpsen, artilleribefålhafvaren öfverstelöjtnant Bildt, som man ånnu icke sett invecklad i kamraternes förhastade upptåg. För det andra var det obehörigt af personer, som icke hedra regementet med sin nårvaro, ånnu mindre der göra tjenst, utan uppvakta vid hofvet, eller draga emolumenter af extra befattningar, att blanda sig i en assår, hvars både orsak och följder uteslutande angick den garnisonerande korhsen. För det tredje var det oådelt att lågga sten på börda och öka en kamrats lidande, som, redan beröfvad den befordran, hvartill hela Sverige ansåg honom beråttigad, ehuru han dermed ej blef benådad, dertill var, för det han lade i dagen orsaken till sitt förbigående, utstruken ur generalstaben och inmanad i arrest, hvars obehag de frånvarande herrarne, som förlusta sig i hufvudstaden, haft den grymheten att förbittra med en skymslig skrifvelse. För det sjerde var det lagstridigt, att assatta skriften i ordalag, uppenbart trotsande duellsplakatet. Fastån antingen detta sluntit ur justitieombudsmannens och justitiekanslarens minne, eller de Wredeska subskribenternes tilltag undan deras uppmårksamhet, år det icke alldeles omöjligt, att kapten Zachrisson, når har återfår friheten, torde finna utvågar att i begge dessa hånseenden uppfriska vederbörandes hågkomst. För det femte var det komprometterande majeståtet, då funktionårer vid hofvet, det mest direkta beroende af den höga gunsten, gjort sig gröna med ett steg af så oerhördt uppseende och så eftertånklig natur, ett steg, alltsör djerft att kunna förutsättas, taget helt och hållet på eget bevåg af personer i de Wredeska cubskribenternes samhållsstållning. För det sjette var det demoraliserande krigshårens anda, indisciplinårt och upplösande krigstuktens band, då hr Wrede begick samma oförsvarliga fel som hr Heyl: att tillstådja subalterner officielt bedöma en förmans uppförande. Men nej! öfverste Heyls förplumpnins år en småsak, jemförd med kabinettskammarherren baron Wredes. OÖfficerskorpsen i Götheborg afhöll sig åtminstone från perpöonligen särande och förolåmpande uttryck,