— -Kåra moder, det var just besvåret jag ville bespara, och glådjen jag ville skånka er; jag ville dessutom se mitt kåra barndomshem åter, sådant jag lemnade det, i sin enkla trefnad; jag minns nog huru vi plågade ha det i vårt hvardagslag och visste att ingenting skulle komma att fattas mig.— Men, min Gud, Maria. hvad du år vacker och pråktigt klådd, och hvad du talar fint och ser herrskapsvulen ut. Jag lofvar att du nåstan går upp mot hennes nåd på Sköndahl, men det år sannt, du kanske inte vet att kammarjunkarn har en fru nu, och att hon år så vacker, nåstan som du jjelf.— Aag vet allt, svarade Maria med en suck. — -Du år till och med lik hennes nåd når du suckar och ser så der litet ångslig ut, det gör hon också. Men Gud må båst veta hvad ni kan ha att sucka öfver båda två.Maria sammanpressade låpparne och log bittert. —5 -Hu Maria, så log du icke som barn; du år icke lik dig, icke ens når du ler. Det år som om en fremmande ande blickade fram ur dina ögon.ö — Ack,sade Maria, verlden år full af fremmande andar. Endast i barndomshem