Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1849, sida 2

tar mig till vårt bröllop. i dfvermorgon. Och hon skulle få höra att jag sute fångslad. — Gud i himmeln. — Nej! Fan i hel. .. och han stampade krampaktigt med foten så att golfvet svigtade under de kringståendes fötter. — -Jag år en tjenare af samma yrke som ni, och kan ingenting göra af mig sjelf till er hjelp; men når jag kommer hem, skall jag tala vid min husbonde; ser ni, det år en herre det, som man kan begåra ett råd af, och kammarjunkare Rosenljung år just den karl, som förstår sig på hvad som till råttvisans saker hörer.— -Rosen. . . Rosen. .. hur sade ni?— -Rosenljung, sa jag, ty så heter min husbonde. — vbet var besynnerligt. . — -Se så, stå inte der och prata långre,sade stadsbetjenterna, utan följ oss! kan ni bevisa er oskuld och gå er fri, så skall inte ondt taga vid er.— -Blott några ord ånnu, sade den unge mannen och fortfor nårmande sig allt mer till Malcus, Rosenljung var det namn, som min farbror döende förde på sina låppar. Jag var hos honom i det sista. Han upprepade det många gånger pekande åt sin hufvudgård, alltid till venster inåt våggen; han kunde ej så