stestyrelsens nackdel. Schweiz har en gång tillförne gifvit signalen till en europeisk folkrörelse, ty schweiziska demokratiens seger dfver det af jesuiter och reaktionårer anstiftade Sonderbundet var ovedersågligen på samma gång en förelöpare och en våckelse till 1848 års revolutioner. Något likartadt kan ånnu en gång intråssa, och det å år liksom om Frankrikes konservative anfåktades af dystra aningar i den vågen. Deras organer inom pressen kunna icke sinna nog bittra och san språngda ordalag för att yIttra sin harm öfver den utgång valen erhållit i Geneve samt taga i ilskan sin tillflykt till gemena smådelser och lögnaktiga tillvitelser emot dervarande demokrater. ö Apropos om Frankrike, så går det bra underligt till i denna sken-republik. Presidenten, som synbarligen vill underordna allt sitt personliga interesse, har nu i den nye utrikesministern, general la Hitte, uppletat ånnu en nolla för att komplettera den ministere af bara nollor han utvalt efter sitt eget sinne. Sjelf vill han vål gerna vara ettan uti detta kuriösa kabinett, men dertill saknar han både förmåga och talanger, så vidt man får döma af hvad han hittills utråttat. — Nationalforsam lingen utgår en tummelplats för det mest ursinniga partihat, hvilket ger sig i luft uti de håtskaste ordstrider och bullersamma upptåg, hvilka såkerligen komma hvarje råttånkande fransman att hlygas på sitt fåderneslands lagstiftares vågnar. Men hvar och en, hvars blickar icke åro allt för mycket . skumma af politisk fördomsfullhet, måste inse och erkånna, att felet nåstan uteslutande måste skrifvas på högra sidans, den konservativa majoritetens skuldregister. Samma personer, som i Februari fegt drogo sig ur spelet och hycklade tillgifvenhet för republiken, lemna nu icke något tillfålle obegagnadt att håna och skymfa Tepubliken samt den revolution, från bvilken den daterar sitt ursprung, dock icke öppet och årligt, utan merendels medelst lömska nidhugg och försåtliga anspelningar. Bragta i klåmman af republikens försvarare, våga de icke såga sin hjertans mening rent ut, utan påstå sig ånnu vara republikaner, ehuru deras gerningar båra vittne om motsatsen. Hårpå har man ett bevis i Segur dAgusseaus beteende. Dylika exempel lågga dock klart i dagen, att republiken står fastare, ån att dess fiender tilltro sig kunna störta densamma. — Utom nationalförsamlingen ser man samma yttringar af partihatet, och man har gjort den nedslående upptåckten att det åfven vunnit insteg hos domaremakten, som det framför allt tillkommer, att vara passionfri och oberoende af partijaslytelser. Under det domstolen i Versailles fåller det stora slertalet af de anklagade och dömer en Guinard, en Arago och andra deras olyckskamrater till de hårdaste straff, ser man domstolen i Paris fria de våldsverkare, som i de demokratiska boktryckerierna så groft förgrepo sig på egande råtten, endast och allenast derföre att de tillhöra det parti, som för dagen har makten i hånderna, samma parti, som alltid skryter med att vara ordningens och egendomens försvarare! Sådana exempel på våld och mannamån kunna icke annat ån på det djupaste rubba råttsbegreppen och undergråfva moralteten.