Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1849, sida 2

mot samhällskroppens ohelsa. Det år en vigtig tjenst, som kapten Zachrisson, på bekostnad, törhånda, af sin timliga vålfård, gjort sina kamrater inom krigshårens alla vapen, som hådanefter ej kunna misstaga sig om sin dyre konungs verkliga höga vilja, och soljaktiigen ej åfventyra att af missförstånd blottstålla sig för flera exempels statuerande. Behöfde en svensk krigare annat vårn ån Ers Maj:ts ådla hjerta, skulle man ha svårt att uppfinna nöåjaktiga försvarsgrunder till artilleriregementets chefs, öfverste Heyls, uppförande i denna vidunderliga sak. Först föreslog han kapten Zachrisson till den lediga batterichefsbefattningen, som generalfålttygmåstaren ågde att ensam, af egen makt och myndighet, tillsåtta. Öfversten var då naturligtvis öfvertygad, att Zachrisson var låmpligast och mest berättigad till uppdraget. Sedermera låt öfversten icke desto mindre general Arbin öfvertala sig, att återkalla sitt förord för Zachrisson och gaf det i stållet officielt åt kapten Schätzercrantz. Det visade sig visserligen i den hetta, hvarmed öfversten efteråt ordvexlade med generalen just om dessa förhållanden, att herr Heyls inre ösvertygelse var orubbad, ehuru han af svaghet för en ötverordnad vilja, mera imponerande, förstäs, ån herr v. Arbins, gaf vika och beqvämade sig att foråndra, icke fvertygelse, men förord. Om öfversten, i stållet att soga sig efter tumningarna, begårt företråde hos sin monark, som just då befann sig der på orten, och för Ers Maj:t framstållt saken i dess råtta ljus, med den dristighet, som egnar en krigare och den ifver för sanningen, som står under Ert konungsliga valspråks hågn, Sire, hade utan tvifvel intet annat exempel blifvit statueradt, ån på konungens vishet, råttskånsla och högsinta benågenhet att inhemta upplysningar och göra afseende på skål. Det hade varit att tjena sin konung så, som hr Heyl kunnat försvara inför Gud och sitt samvete — så, som en regent med Ers Maj:ts höga förstånd måste vilja bli betjenad. Men då öfverste Heyl å ena sidan böjde sig för den hågre Önskan, som var kapten Zachrisson afvog, gaf han honom å den andra den uppråttelse, som berodde af öfversten enskilt, då han uppdrog herr Zachrisson att vara regements-qvartermåstare, hvilket vid artilleriregementerna, enligt Cardells organisation, om jag ej irrar mig, år chefens ensak. Efter den rykbarhet prejudisen vunnit, lårer krigsministeren, hvars sympatier under vistelsen i Norrige i mer ån ett hånseende tyckts ha blifvit elektriserade af det olyckliga Ungerns besegrare, tagit regementschefens vålvilja och förtroende för kapten Zachrisson som en allt för skårande dementi. Jemte det ösverste Heyl således fick befallning att begåra tjenstledighet (andra åter förmena, att det beviljades utan ansökan) och en hotande vink om afsked, inblästes hos honom id6en, att af sin hela officerskorps, man för man, utkråfva ett öppet och kathegoriskt svar, utan raisonnement, huruvida kapten Zachrissons offentliggörande af sina samtal med general Arbin gillades eller ogillades. Påhittet var icke lyckligt och verkstålligheten åndå mera vensterhändt. De stora förebilderna för krigsministerer med energi: Haynau och Radetzky, skulle förkastat, — visserligen icke den oförtydliga afsigten, — men oförståndet, att genom dess utförande upplösa krigstuktens band och gifva sjelfva militårandan dödsknåcken. Endast i så måtto var öfverste Heyl nu ursåktlig för sin i ordets hela bemårkelse blinda lydnad, att förhållningsorderna från Christiania kanske ej medgåfvo hv arken uppskof eller invåndningar, och den utvåg var således honom betagen, att vånda sig till Ers Maj:t personligen, för att vådja till Dess högre vishet och till ett ådelmod, som, med låmpor anlitadt, aldrig förnekat sig. Efter öfverstens ursprungliga förslag för Zachrisson till batterichef: ester öfverstens ifver i samtalet med Arbin, når Zachrisson sedermera blef förbigången: efter ösverstens eget förtroendeuppdrag till honom