Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1849, sida 2

kachrisson. Det ville nåstan synas, som hade refven på högre ort beråttat om kapten lachrissons ledamotskap af resormsållskapet, wvilket haft till påföljd föresatsen att statuera stt exempel och Zachrissons prejudis af Schtercrantz. Med den fina diplomatiska takt, som stådse varit bemålte grefve så egen, under hans många ministeriella vårf hos fråmmande hof, har han nu i ett manifest från Ryssland. der han gerna tillbringar sina tjenteferier, infördt i svenska tidningarna, indirekt erkånt uppgiften om sin protektion för Schätzercrantz. Manifestetslutar nemligen med denna tirad: -Hela min division vet, att det mig -sörekastade favoritskapet för kapten Schutzerycrantz utsträcker sig till hvarje bra kamrat -och dugtig officer under mitt befål.Det år icke detta jag årnar bestrida den ådle grefven, lika litet som det någonsin kunnat falla mig in att sätta i fråga, att ju icke herr Schätzererantz åger de anförda egenskaperna; men då grefven bjudit så goda skål för det ridkända -favoritskapet-, torde det vara tillåtligt att derifrån sluta både till uppgifternas riktighet hårom i det åberopade samtalet, och till den förmodan, att herr grefven, i vålmening, utan tvifvel och af omtanka sor sin savorits båsta, begagnat eller genom våns vånner begagna låtit reformsållskapet såsom vapen mot hans medsökande, helst herr grefven alltid, med oförneklig ridderlig öppenhet, kastat handsken mot den nya tidens liberala reformlåror. Att general Arbin, då han gaf kapten Zachrisson vid handen att och hvarföre han ej fick batteriet, måste såga mycket utöfver den torra underråttelsen, torde i det föregående vara någorlunda ovedersågligt bevisadt. Om generalen sagt mer, ån behösligt var, beror helt och hållet på individuella och inbördes törhånda ganska kiljaktiga omdömen. De flesta och ovåldiga låra stålla sig på herr v. Arbins sida, isynnerhet då det tages i betraktande, att, ånnu den stunden samtalet ågde rum, den fördom dittills i Sverige aldrig varit trotsad, att hvad som passerar inom militåren, framför allt mellan en chef och officerare af lågre grad, hållits doldt som en bigt, en ordenshemlighet. Det kunde således icke ens salla generalen under sankan, att hvad han då yttrade kunde bli åmne för offentlig kritik, och att således hvartenda ord behösde vågas på guldvigt; men från samma ögonblick kapten Zachrisson, med ådel frimodighet, gaf honom tillkänna, att han årnade publicera Samtalet. uppmanade generalen honom entråget, att såga hvad han behagade, till och med det vårsta, om Arbin, men att icke nåmna andra personer, som förekommit under diskursen. Det var grannlagenhet, för deras skull, men behöfde ej vara fruktan för hans egen. Ty han hade icke yttrat ett enda vanvördigt ord om de höga personer, som denna befordringsfråga tyckts nårmare interessera: han hade blott i förbigående, ganska konstitutionsmessigt och loyalt, hållit sig till deras otidiga sjesk, som lupit för öfverheken med sqvaller och intriger. Och hvilken redlig sosterlandsvån ropar ej ve och förbannelse ösver Jismares, örontasslares och rånksmidares insama slägte, för hvilket Gud, Ers Maj:ts pröfvande blick, och högsinta tånkesått må nådeligen bevara Er, Sire! ...... Med öppna ögon för den retade fördomens ilskna håmnd, har kapten Zachrisson beslutsamt invigt sig till martyr åt den stolta föresatsen, att offentligen afslöja missbruk, som oförsynt i hemlighet utöfvas under den dubbla larfven af förmanskap och esprit de corps. Att lida och försöljas år alltid deras lott, som bryta isen, ehvad de börja eller sluta menskliga stråfvandernas alfabet, — ehvad de heta Anckarsvård eller Zachrisson. Hvad har icke den förre haft att uthärda, att genomgå, innan uppgiften blef låst, att emancipera medI borgaren från vapenrocken? Hvilka försåt lades ej för hans åra, hans lif? Huru anta32333 — — LJ 2 II hår. och långtar så innerligen efter dig. The