Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1849, sida 2

ben gamle bekantes lö:de bref. (Forts. fr. N:o 278.) Sedan general Arbin försummat (eller icke måktat) afböja föresatsen att på kapten Zachrissons person statuera ett exempel, var tjensten för generalen i alla håndelser ohjelpligen förlorad. Han hade mistat henne för olydnad, om han ej verkstållt befallningen: han miste henne nu för lydnadens följder, når dessa blefvo helt andra, ån man afsett och beråknat. Det var samma belågenhet, hvaruti riksrådet Wellingk råkade, då han emot den tidens statsföråndring gick konung Fredrik I:s årenden, för hvilket denne sjelf efteråt angaf honom hos Senaten, och Wellingk af en kommission dömdes förlustig lif, åra och gods: — samma belågenhet, som, i mindre skala, för några år sedan general Boy, når han stållde sig till efterråttelse innehållet af då varande krigsministern baron Peyrons ryktbara handbref, och sedan det blifvit kalfatradt af publiciteten, skulden våltades på regementschefen, som förmentes hafva missförstått och origtigt tillämpat handbrefvets föreskrifter. Från Wellingk till Arbin år svalget visserligen i alla afseenden omåtligt; men de exempel, som just på dem blefvo statuerade, kunna ej annat ån för framtiden göra statens funktionårer, hvar i sin stad, varskodde att verkstålla muntliga befallningar, och att gå Önskningar, yttrade vid sidan om konseljen, till mötes. Huruvida sådant lånder den monarkiska principen till fromma år öfver min höfva att bedömma; men att om så icke år, detta fel åtminstone ej kan skrifvas på råkningen hvarken af Wellingk eller Arbin, springer hela verlden i ögonen. Pet förhållande, som blifvit kinkigast att utreda af de åmnen, hvilka komma på tapeten under samtalet mellan herrar v. Arbin och Zachrisson, var vissa uttryck om generalen grefve Lövenhjelms protektion för kapten Schutzercrantz, som fick batteriet, i stållet för A — U—