Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1849, sida 1

..i — åta det komma till en öppen brytning, och de, som aldra ilrigast fördöma Rysslands till ett verldsvålde syftande planer, torde kanske hysa de minsta betånkligheter vid att anropa det om hjelp, når faror hota från annat håll. Detta gåller såävål de doktrinåra tyske Rysshafarne Welcker, Gagern, Gervinus m. fl., som Danskarne, hvilka i fjol och i år ifrigt önskade att se en rysk slotta vid Als. Men, som anmårkt år, en djup ovilja låg dold under den politiska vånskapen; man doppade fingrarne i vigvattnet, innan man råckte Ryssland handen. Förhållandet har en gång varit ett helt annat — det var icke många år sedan man satte sitt orubbade förtroende, fåste sina största förhoppningar vid Ryssland såsom den europeiska frihetens enda vårn mot fransk eröfringslystnad. Folken stråfvade för att besåsta sin i naturen och den historiska utvecklingen betryggade nationella individualitet mot den upplåsning, hvarmed de befarade den hotad genom de seder och inråttningar som franska revolutionen våckte till lif; och furstarne båfvade af fruktan att förlora sin suverånitet, som tycktes vara i fara att uppslukas af Napoleons verldsherravålde. Båda partierna, solken och furstarne, satte sitt förtroende till Ryssland; furstarne funno der en suverån, som herrskade med den mest oinskrånkta envåldsmakt i sitt land och som ånnu var stark nog att bjuda den franska militårstaten spetsen; folken funno i ryska nationen, som förblifvit alldeles orörd af alla de nyare tidens rörelser och idber, den oförderfvade naturkraft, som de önskade sig sjelfv a, för att med desto större kraft kunna bekåmpa en hatad kultur och politik. Tyskarne blefvo derför Ryssarnes varmaste beundrare, och, besynnerligt nog, var det just de mest ociviliserade bland desse, de halfbarbariske, nåstan i naturtillståndet lefvande Kosackerna och Baschkirerna, som vunno den största populariteten. Folket klådde sig i deras drågter, och sjöng deras sånger; skalderna förherrligade dem i sina posier. I början afrev olutionsperioden kånde den upplysta delen af tyska folket en dragningskraft till den franska nationen, i hvilkens armCer de sågo ett medel för bildningens och humanitetens spridande; 20 år derefter sökte det råddning mot den revolutionära jemlikhetsidåen hos representanten för naturen i historien, det orörliga, oförånderliga Ryssland. Det ryska folkets oförsvagade naturkraft förvårfvade det de med Frankrike krigförande nationernas sympatier, och dess kejsare Ålexander vann genom sitt ridderliga våsende och sitt frisinne sympatier i sjelfva Frankrike. Han åtnöjde sig icke med att emancipera de undertryckta nationerna; han ville upptråda åfven för Frankrike såsom befriare från ett olidligt 9k. såsom grundaren af en konstitutionell författning. Bourgeoisiens representanter, Falleyrand, madame Stael och andra njöto i hög grad hans ynnest. Han understödde icke, utan gaf endast sin tillåtelse till Bourbonernas återuphsättande på Frankrikes thron, och det blott med det vilkor, att Ludvig XVIII skulle oktrojera denna konstitution, som var lika misshaglig för honom, Ludvig, som för hans broder grefven af Artois (sedermera Carl X). Denne kejsare var en besynnerlig blandning af mild, upplyst liberalism, mystisk religio—ä — — or a