Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1849, sida 1

ut i parken, jag har just längtat efter att så spatsera litet på tu man hand med dig, men det år kanske en bra stor upposlrins af dig att så långe skilja dig från din fåstmans sållskap.— -visst inte, svarade Hedvig och följde villigt. Så gingo de arm i arm tysta, utan att vexla ett ord mellan sig, tills de hunno en löfsal; der satte Sophie sig ned, gjorde ett stumt tecken till Hedvig att taga sin plats utmed hennes sida; såg på henne med en innerlig blick, slog åter ögat till jorden, ritade med sin parasoll streckar i sanden, hvilka åter öfverstreckades och fortfor så en stund i ett ideligt streckande, tills hon slutligen sade: edåigiHedvig såg upp såsom våckt ur en dröm; en tår dallrade vid hennes ögonlock. — bu tycker visst att jag år tankfull och besynnerlig i dag? fortfor Sophie. — -Nej visst icke! hur kan du tro det? Kanske år det jag som år det — men . . .— Du? ack nej, hur kan du såga det? Du år dig alltid lik, glad och munter. . .. Såg mig en ting uppriktigt, men upprigtigt förstår du, söta Hedvig, fortfor Sophie efter några dgonblicks tystnad. — Om jag kan bara.